skatansurtant

verkligen gick snett någonstans?

Sitter här och funderar..undrar vart det gick snett någonstans överhuvudtaget!
Gick det snett innan jag träffa tösens pappa?
Eller gick det snett när vi levde tillsammans?
I vilket fall som helst så gick det snett och min självbild av mig själv är kraschad och förstörd.

Vi bodde en stund nere i Mariestad så att det var väl där allting gick fel.
Saknaden av mina vänner och familj bidrog nog till det mesta skulle jag tro.
Det jag pratar om är en skev bild av mig själv.
När jag vägde som minst var jag nere på 45 kilo..(mycket att hålla i när stormen blåser)
Tyvärr ska jag säga att jag inte såg detta själv.
Jag titta mig själv i speglen och allt jag såg var en tjej som vägde runt 80 kilo.

Här började jag även vänta min tös.
Vilket gjorde det ännu mer jobbigare.
Jag var tvungen att äta...(jag som levt på kaffe och cigg)
Maten blev en fiende.
Men jag lyckades komma i från detta (tack vare att jag var gravid)

Dock så använder jag än i dag maten som ett straff eller belöning.
Det är helt klart att kroppen ställer in sig på svält när jag inte äter de dagar jag mår mindre bra.
När kroppen sedan får i sig mat blir det helt fel.
Ska väl poängtera här att jag aldrig stoppat fingrarna i halsen.
Jag kämpar även i dag med att inse att maten inte är en fiende.

'

Ytterligare en vecka har gått!

Fattar inte vart tiden har tagit vägen?
Satt och räkna i dag medan prinsessan dansa att det endast är 5 dagar kvar i skolan.
Detta innebär även att det endast är drygt 3 veckor kvar tills flyttlasset går!

Fattar det verkligen inte!
Men kan tala om att det känns i både kropp och själ!
Kroppen och själen gjorde en total krasch här i Fredags med att göra en rejäl kick sprak, både högt och lågt.
Fick magktarr och feber..(smärta) kan meddelas.
Antar att det börjar bli dax att lyssna på kroppen och vad den vill säga mig händanefter!
Men vad hade jag räknat med?
Att den skulle orka hur länge som helst?
Med allt för mycket kaffe och att jag rökt till och från.

Det behövdes denna genomgång av kropp.
Mår illa när jag känner rökt lukten..detta innebär att jag inte kommer att röka igen på etag.
Alltid något positivt med att få kraftig magvärk.

Det är få saker i livet som jag uppskattar.

Men detta är en sak som jag kan njuta av både länge och väl.
Att sätta sig ner på morgonen med en eller två för den delen koppar kaffe.
Inga barn som ska ha service.
Inget tjat om att jag glömt att duka fram o´boyen.

Detta i mina öron är den så kallade vardagslyxen.
Jag älskar mina barn (tro inget annat)
Men det är så otroligt skönt att få den här stunden för sig själv.
Det är just vid denna tidpunkt som jag har tid med både eftertanke och reflektion.

UNDERBART

Söndag kväll.

Sitter här och tänker..hur kommer det sig att det alltid blir en mängd olika tankar så fort Söndagen kommer och hälsar på?
Är det så att det är en ny vecka på in tågande och därför måste man tänka efter och reflektera över saker och ting?
Lite tråkigt är det när tankarna fladdrar och far..man får liksom inget grepp om dessa tankar.

Vid maten i dag så kom detta med bodelning upp mellan sambon och mig.
Fasiken vad jobbigt det blev..allting blir så solklart.
Det är inte en sak bara just nu som går att diskutera...utan det är verkligen en separation som snart ska ske.
Vart ska man börja och var ska man sluta vara snäll och se över sitt egna hus vad man kan komma behöva?
Sängen tar han jag tar playstationet...ett jäkla playstation.
Jag vill inte ha det där jäkla playstationet!
Jag skiter ärligt i vart jag sover eller för den delen äter maten.

Åter igen får jag höra och bli kallad "isdrottning".
Men okej det kan jag leva med..för att det stämmer nog ganska så bra.
Fast egentligen är jag inte så himla kall och hård, det är en fasad och en mur som jag byggt upp för att inte skada mig själv i en förväntad strid mot någon eller mina egna känslor.

Jag är egentligen inte kall och hård.
När jag i dag tittar på min ex sambo så inser jag att känslorna finns där.
Jag älskar honom men inte tillräckligt för att få det att fungera mellan oss.
Någonstans gav vi upp båda två.
Men jag hoppas och tror att han känner ungefär samma sak som jag.

Trots detta är det dax att vända blad i livet och titta på nästa sida av den oskrivna boken och se vad livet har att erbjuda mig och min prinsessa den närmsta tiden.
Jag vet väl på ett ungefär och kanske ska nöja mig med?!

Visst är man i bland löjlig som människa/ partner eller som i detta fall före detta partner!

Det var så att ex sambon och jag hade bestämt att vi skulle titta på Avatar tillsammans.
Detta gjordes upp för länge sen...dock så skulle den ses på bio.
Men nu kommer det fram att han redan sett den.
Ska jag ens bemöda mig med att bli ledsen eller sårad?
JAg menar det är ju trots allt slut mellan oss.

Det som är här är att vi har hamnat i någon form av "limbozonen"
Vi gör allt som ett sambo par gör..handlar....tvättar.....(eller rättare sagt jag tvättar och hänger den)
Är trevliga mot varandra...men mer än så är det inte...där är det stopp
Kanske lika gott det förvisso.

Nu ska jag göra mig klar för att kvista i väg till jobbet..(fasiken vad bra det känns att säga)
Jag har fått jobb..och nej inte i Stockholm...utan i den staden som jag tänker flytta till.

I dag så träffade jag en vän, en vän som har kommit att betyda en hel del i min vardag och mitt liv.
Kommer att sakna henne när jag flyttar, jag kan inte lova att vi kommer att behålla kontakten när jag flyttar.
För att det känns så dåligt att sitta och lova att man ska kunna hålla kontakten och så bryts det alla fall när man väl flyttar.

Därför är det enklast att inte lova något alls.
Men jag fick det finaste smset när jag kliver på tåget för att åka hem till mitt och den vardag som består just nu av haka sig genom den så gott det går.

"Jag är så glad att du finns. Du är en är en underbar vän. Du gör helt rätt i ditt liv. Jag är glad för din skull"
När dessa ord kommer så vet jag att det är äkta värme bakom och att det ligger en tanke bakom.
Här får jag göra mina misstag och hon finns där ändå för att stötta upp.

Dessa ord värmde och dessa kommer jag att bära med mig under hela denna resa!

Vänta lite nu!

Vet inte i vilken ände jag ska börja för att få rätsida på mina tankar som bara fladdrar och far just nu.
Ena stunden så känns allt jätte bra och jag är kanon nöjd med beslutet.
Jag kan se en ljusning i det mörka.
Men så kommer den där ångesten och griper tag i mig och vägrar att släppa taget om min hals och hand.
Ångesten har visst bestämt sig för att hänga sig kvar en stund till kring min hals och hålla handen.

Jag vill inte vara stark..jag vill ha en möjlighet att vara svag..visa mig svag..visa att även jag kan ha känslor.
Jag är ingen isdrottning.
Jag är en person med lika stor rätt att känna och älska någon precis som du!

Men hur kommer det sig då att jag blir så rädd när känslan kommer?
Jag drar mig undan så att ingen ska se mina tårar eller min sårade gestalt alls.
Trycker undan allt som jag känner...rädslan är att allt för stor att bli sårad.
Jag hatar känslan av att vara stark och inte kunna gråta.

Fick höra häromdagen att jag är för glad.
Jag är för glad för att vara nyseparerad...men frågan jag ställer mig är.
Vad är det som blir bättre att jag gråter?
Är det någon som verkligen har frågat hur jag verkligen mår?
Är det någon som har skrapat lite på ytan för att det ska kunna finnas en möjlighet till visa vad jag egentligen tycker...tänker och framför allt känner?

På den frågan blir det svaret helt enkelt.
NEJ

Sitter med pennan i handen och avvaktar.
Jag sätter pennan till pappret och är på väg att skriva min namnteckning, tvekar och lägger pennan åt sidan.
Jag sitter och tittar på mitt hyreskontrakt som inväntar min signatur.

Jag antar att de snart kommer att ringa och fråga vart hyreskontraktet är någonstans.
Frågan jag ställer mig gång på gång är.
Vad är det som är så jobbigt med att skriva under, vad väntar jag på?
Hoppas jag egentligen på att ex sambon ska komma och säga att vi löser detta, det kommer att ordna sig.
Att det är mig han vill ha sitt liv?!

Jag vet ju att egentligen kommer det inte att hända alls.
Det är bestämt och ett oundvikligt faktum att det är slut mellan oss.
Förlovningsringen som jag burit under 5 år är borta, den åkte av för ca 1 vecka sedan.
Det är en saknad och en grym tomhet där ringen har setat.
Jag går och pillar och fingrar på fingret, tittar flera gånger för att verkligen få in det i mitt huvud att den är borta.

Han liksom jag är på väg att skapa sig en tillvaro där den andra partnern inte är inräknad i den framtid som trots allt både han och jag planerar.
Känns otroligt konstigt när han sitter och tittar på olika sidor via nätet och tittar i kalendern för att få det bekräftat om han kan åka eller inte.
Likaså gör jag, men det svider när han gör så.
Det svider när han tittar på mobilen 40 gånger extra och ler över ett sms som han fått.
Det river och sliter, även om jag gör precis likadant.

Det river och sliter när jag kommer hem och jag inser att han faktiskt har gjort ett försök till att "snoffsa" till sig.
Även jag gör samma sak där, hur kommer det sig att vi inte gjorde detta när vi var ett par?
Hur kommer det sig att allting kommer nu?
Är det för att man trots allt är på väg ut i den öppna marknaden eller är det försök till att göra den andra parten svartsjuk/avensjuk?

Jag känner att vuxenpoängen flödar här just nu!

Vuxenpoängen trillar sakta men säkert in krona efter krona och det klirrar så där extra fint varje gång en peng trillar ner.
Det ska tilläggas även att jag behåller lugnet fast jag vill bara skrika rätt ut och slå kraftigt runtomkring!
Men jag inser att det inte tjänar något till alls.
Utan nu är det den vuxna Sara som har infunnit sig i kroppen och är där för att stanna en stund.

I Juni kan den galna och lite vilsna Sara trilla fram igen.
Men inte förrän då!
Nu måste jag behålla det lugn och ro som trots allt rör sig i kroppen.
Huvudet dock har jag konstant ont i...men det löser sig när allt annat löser sig!
Nu har Sara deppat klart och det är dax att ta tag i saker och ting mera konkret.

Nu gör det ont!

Men jag vet inte riktigt vad det är som egentligen gör ont!
Gör det ont för att det blivit konkret..eller gör det ont för att det har gått så pass lång tid?
Gör det ont för att det inte längre finns någon återvändo och det som uttalats går inte att ta tillbaka?
Jag vet inte!

Jag kan inte längre peka på vad det är som gör ont!
Kan inte längre peka på vart det gör ont!
För att nu gör det ont överallt!

Ångesten river och sliter i kroppen.
Det är något som vill ut!
Jag öppnar munnen för att skrika..men det kommer inget ljud över mina läppar.
Det är bara ett tyst skrik en vändjan om att någon ska ta bort det som gör ont!
Att någon kan få ta bort den ångest som river och sliter i kroppen.

Känslan av att vara instängd och där väggarna bara kryper in på kroppen, den är inte rolig!

Känslan kommer och den blir allt värre och värre.
Där man känner sig instängd och jag kommer ingen vart.
Vart jag än vänder mitt ansikte så finns en vägg där och den blockerar min väg ut.

Jag kommer inte ut, det spelar ingen roll hur mycket jag än står och sliter i dörrhandtaget,
Väggen och dörren går inte att flytta eller öppna.
Jag känner paniken komma och jag vill ut.
Jag vill ut och fylla mina lungor med frisk luft, kunna ta ett djupt andetag och känslan av att känna mig levande.

Ångesten står och väntar på mig vid dörren och väggen.
Jag måste få en chans att komma ut.
Jag försöker att ta ett djupt andetag och andas lugnt, men känslan över att inte få tillräckligt med luft i mina lungor blir värre och paniken kommer smygande.

Backar ett steg och försöker på nytt öppna dörren.
Men den är stängd!

När sanningen går upp och korten ligger på bordet.
Dessa gånger önskar jag att jag kunde bara skrika ut all den ångest..vånda som skär i själen.

Det är ett hål i magen i hela kroppen, ett hål som blir svårt att laga och fylla.
Trodde detta skulle vara enkelt..men hade jag vetat konsekvensen av mitt svärd som sagt hade jag nog valt att vara tyst.
Frågan är vem som blev mest skadad av svärdet?
Jag ser den smärta som mitt svärd har orsakat.

Både på mig själv och alla andra.
Jag kan läka andras sår och vårda så att det blir helt igen, men vem ska laga mitt?
Vem ska komma och sätta plåster..blåsa bort den smärta som jag trots allt själv orsakat?
Jag behöver också någon som finns där och klappar...lägger en hand på min,...smeker min kind och lovar att smärtan går över.'
Men att det måste få ta den tiden det tar att laga.

Det gör ont!
Jag önskar att jag var liten igen.
De gånger mamma kom med varm choklad och en varm famn att smyga in i och en villkorslös kärlek.
Där det är okej trots allt att göra fel, men veta att man trots alla dessa fel är älskad ändå för den man är.
Totalt villkorslöst.

Trodde ärligt i min dumma enfald att det skulle vara lättare än vad det var att ta tag i dessa darkar och demoner!

Trots en ordentlig rustning och ett svärd som glimmar av guld i reflektionen av solen.
Jag glömde ju sätta rustning på det enda som håller mig uppe.
Den biten fick sig en rejäl törn och är rejält skadat.

Det blöder och smärtar, speciellt när jag ser att andra blir sårade av mitt svärd.
Tyvärr så var detta så illa tvungen att göra, detta hade alla fall kommit fram för eller senare alla fall.
Hade ju önskat att det hade kommit senare.
Men nu har "drakdödaren" varit framme och det är dax att ta hand om de konsekvenser som mitt svärd som glimmar i guld har orsakt.

Hur kommer det sig att allting kan bli så upp och nervänt?

När man inte vet i vilken ände man ska börja för att ordna upp allt som är ett kaos runt om!?
När man väl bestämt sig för att ordn upp det...så kommer fegheten och jag väljer att backa undan.

Inser att detta går inte...utan måste bemöta mina demoner!
Kanske dax att sätta på sig riddarrustningen och ta fram det stora svärdet och bli "den stora drakdödaren"
Dax att ta tag i dessa drakar och demoner som styr över mitt liv!

Måste bara komma fram till i vilken ände jag ska börja!
För att "drakdödaren" kan ju inte bara kasta sig in i striden.
Måste titta in och se efter vart jag kan lägga in stöten...kan ju inte bli slagen av mina egna drakar och demoner.

Hur skulle det se ut?
Slagen av sina egna demoner och drakar...inte bra!

Jag har alltid trott att ensam är stark!

Men allt eftersom tiden går och ju äldre jag blir så måste jag nog inse att ensam är inte alltid starkast
Det smärtar att behöva inse detta och se sig själv som otroligt svag egentligen.

Detta har gjort att jag har tagit ett avstånd från det mesta och kört mitt egna lilla race.
Men frågan är till vilken nytta?
Detta har nog gjort i stället att jag förlorat det mesta runt omkring.

Men vart finns alla dessa människor runt omkring när man verkligen behöver dom?
De är som bortblåsta och far runt som yra höns.
Jag behöver dessa människor nu för att hitta en dräglig tillvaro.
Men alla bara försvinner.

Jag är vilsen i min själ och vet inte på vilket ben jag ska stå på för att hitta mig själv.
Jag behöver min familj som jag för övrigt har puttat bort...
Vilket smärtar det också!
Jag inser att jag behöver min familj mer än någonsin!
Inser även att jag kommer att komma att behöva mina vänner.
Jag hoppas att de finns där sen när jag kommer att behöva dom!

För att ensam är inte stark!

Kom och tänka på i går kväll när jag låg i sängen och försökte sova.

Vart går egentligen gränsen mellan desperation och patetisk?
Finns det någon gräns eller är det samma sak egentligen?

Vad är det som får en människa till att bli både desperat och patetisk?
Just nu så svävar jag mellan dessa två begrepp och vet varken ut eller in.
Antigen så är det på eller så är det av.

Tydligen så kan man inte vara båda på en gång alla fall, det har jag kommit fram till.
Ena stunden så är jag verkligen patetisk och sänker mig själv till en nivå som jag inte trodde var möjlig.
För att i nästa stund bli desperat och viljan till att göra allt bra igen.

Det jag har upptäckt är att det kostar...det kostar både psykist och fysiskt att sväva mellan dessa begrepp.
Ilska är väl också egentligen med i denna resa.
Men mest är det patetiskt och desperation.

Jag måste hitta en balans mellan dessa två.
Jag kan inte sväva i denna zon som jag befinner mig i just nu.
Det måste få ett slut och det är bara jag och ingen annan som kan göra slut på dessa begrepp.
Dels sluta med att sänka mig till en så pass nivå att jag gör mig själv till åtlöje.
Där jag gång på gång försöker göra allt bra...till vilken nytta kan man fråga sig?
Sen sluta vara så desperat till att göra allt bra!

Detta är nog lättare sagt än gjort nu!

Ärligt?

Är så trött just nu på alla dessa turer nu som blivit mellan prinsessan och hennes pappa.
Vet inte i vilken ordning han talar om för prinsessan att han ska flytta.
Ångrar sig och väljer att stanna kvar där han är.
Nästa gång när han pratar med henne igen...så säger han att han ska flytta igen.
Många turer har det blitt och många fler kommer det att bli.

I går så brast det totalt för min del.
Satt och läste litteratur som bäst och får någon form av psykbryt för min egen del.
Börjar illtjuta...som en litet barn sitter jag vid köksbordet och tårarna går ej att hejda.
Finns inget stopp, utan det bara rinner och rinner.
Vet inte fall det har att göra med pappan i detta fall, eller om det beror på alla känslor just nu som spelar fritt i min kropp.
Undrar i bland vem som ska vara stark för min del, så att jag orkar vara stark hela vägen genom denna resa?!

Känner att jag skulle behöva ett enormt stöd för att orka vara en bra mamma under denna resa.
För att det känns som om hela tiden man strävar mot något som inte är uppnårligt.
Uppnårligt är det säkert men på vems bekostnad kan man fråga sig?!

Detta börjar slita så inne h-vete på den psykiska biten och den fysiska biten.
Ringde pappan i dag för att tala om att jag i dag har vart i kontakt med familjerätten.
Där de talade om klart och tydligt att prinsessan är för liten att kunna ta det ansvaret med att åka kommunalt själv.
F*n vad detta kändes skönt att höra...en bekräftelse på att jag hade rätt.
Han (pappan) som hela tiden propsat på att hon ska kunna åka själv, detta kändes så otroligt skönt att bara kasta rakt i hans fula nuna.

För att nu kom ju nästa dusch åter igen.
Han ska inte flytta..utan bo kvar där han bor nu.
Snurrig kan man bli för mindre.
Men hur kommer det sig att han utsätter prinsessan för denna martyr/tortyr hela tiden med att säga att han ska flytta, för att i nästa andemening bo kvar.
Ja mindre klok skulle jag vilja kalla det.
Eller ett förbannat jävla maktspel från hans sida.

Säger bara välkommen till min vardag!
Någon som vill byta?

I min värld och sanning så finns det både grodor och prinsessor!

Men det finns även trollkarlar  och mängder och åter mängder av häxor.
I min värld och min sanning så är det en ständig konflikt mellan trollkarlar, häxor och prinsessor.
Men jag ska väl erkänna att det finns kanske även med en och annan prins i denna sanning och min värld.

Det som gör mig lite konfundersam är att jag undrar vart alla goda feér är någonstanns?
De som kan använda sitt trollspö och förvandla mina jeans och slitna tröja till en otroligt vackert balklänning.
De som gör att jag har möjligheten att få min prins, dock ska jag väl tillägga att jag är nog trots allt tvungen att pussa många grodor innan den prinsen kommer.
Den som visar sig vara värdig nog att befinna sig i min fantasi värld och min sanning.

Trollkarlarna och häxorna symboliserar i min fantasi värld och sanning de onda.
Det får alltså bli fädrar som inte vet vad de vill, knasiga människor som tror att de vet vem jag är och väljer att döma efter endast det yttre.
Det får även symbolisera alla dessa gamla demoner från tidigare erfarenheter som gör att jag agerar som jag gör.

Men i min fantasi värld och sanning så finns det inga demoner som ploppar upp från tidigare erfarenheter, utan de väljer att stanna under jorden.
Där jag som befallande prinsessan valt att placera dom.
Och där kommer demonerna att stanna tills jag befaller dom att komma upp igen.

Tyvärr så kan jag som prinsessa inte befalla häxor och trollkarlar försvinna, den makten har jag inte.
Utan det är endast genom min fria vilja och kämparanda som dessa kan bli arbetssamma eller totalt försvinna.

Jag misstror de goda feérna i detta fall om att de ska kunna hjälpa till och sända mig den prins som jag så evinnerligt längtar och saknar efter.
Men i min fantasi värld och sanning så kommer detta att ske.
Jag inser dock att vi lever på 2000-talet.
Där man som prinsessa inte behöver någon god feé, utan ska kunna ordna detta själv.

Men jag fixar inte detta själv!
Jag behöver min prins och min goda fée för att kunna klara av dessa elaka trollkarlar och häxor.
Inte att förglömma alla dessa otroligt vidervärdiga demoner som ligger där under jorden och bara väntar på att få angripa.

Sitter här och tänker lite

I Söndags så var det ju alla hjärtans dag, den dagen man som upptagen man/kvinna trots allt förväntar sig något av den man lever, är tillsammans med.
Dock så behövs det inte köpas saker, men en liten öm klapp på kinden eller bara ett litet "jag tycker om dig" kan vara ack nog så mycket värt att få höra.
Känslan av att få sig omtyckt och veta att man är något speciellt.

Sambon hade ju vart i väg på kryssning under denna helg, kom hem och var bra på lyset.
Känslan kommer över mig att jag nog trots allt hade förväntat mig en liten present från honom på denna speciella dag.
Även om jag ska erkänna att det är mera värt att få en uppskattning på de dagar som det inte är en speciell dag.
Men visst svider det att han inte ens bemöda sig med att kläcka ur sig orden "jag tycker om dig" utan att jag var tvungen att påpeka att det faktiskt var alla hjärtans dag.
Då kommer samvetet från hans sida och han vill börja kramas, men den känslan försvann från min sida.

Så att nu sitter jag här och funderar på om jag ens är besviken på att jag inte fick något.
Eller fall jag är besviken på att han endast kom i håg denna dag för att jag påminde honom.
Eller kan det vara så att jag inte ens är besviken eller bara letar efter en ursäkt för att kunna bli besviken.