skatansurtant

verkligen gick snett någonstans?

Sitter här och funderar..undrar vart det gick snett någonstans överhuvudtaget!
Gick det snett innan jag träffa tösens pappa?
Eller gick det snett när vi levde tillsammans?
I vilket fall som helst så gick det snett och min självbild av mig själv är kraschad och förstörd.

Vi bodde en stund nere i Mariestad så att det var väl där allting gick fel.
Saknaden av mina vänner och familj bidrog nog till det mesta skulle jag tro.
Det jag pratar om är en skev bild av mig själv.
När jag vägde som minst var jag nere på 45 kilo..(mycket att hålla i när stormen blåser)
Tyvärr ska jag säga att jag inte såg detta själv.
Jag titta mig själv i speglen och allt jag såg var en tjej som vägde runt 80 kilo.

Här började jag även vänta min tös.
Vilket gjorde det ännu mer jobbigare.
Jag var tvungen att äta...(jag som levt på kaffe och cigg)
Maten blev en fiende.
Men jag lyckades komma i från detta (tack vare att jag var gravid)

Dock så använder jag än i dag maten som ett straff eller belöning.
Det är helt klart att kroppen ställer in sig på svält när jag inte äter de dagar jag mår mindre bra.
När kroppen sedan får i sig mat blir det helt fel.
Ska väl poängtera här att jag aldrig stoppat fingrarna i halsen.
Jag kämpar även i dag med att inse att maten inte är en fiende.

'