Lustigt detta
Sitter i dag med den man som jag vart förälskad i så många år.
Känslan har kommit och gått men den har funnits där hela tiden.
Varje gång vi har setts så har känslan bubblat upp till ytan igen och allt jag ville var att han skulle se mig.
Sedan när vi inte setts på en stund så har känslan gått in i något slags vilorum och stannat där.
Nu när jag sitter här och är lycklig så kommer den där rädslan.
Mycket är för att jag prata med barnen här om dagen.
Där de föklara för att han skulle göra allt för mig.
Jag vet inte riktigt fall jag vill ha det så...
Jag vill inte bli satt på någon pidestal.
Jag är jag...ingen annan.
Här kommer paniken åter igen.
Sedan blir det ju inte bättre för att det är prat om att vi ska flytta i hop.
Hur det kommer sig att jag blir så himla rädd har jag ingen aning om.
Kanske för att jag är rädd för risken att det ska bli samma sak åter igen som de andra förhålladen som jag haft?
varför gör man
Att man sparar saker från sitt tidigare liv och förhållanden?
Men det mest häpnandsväckande är väl ändå att man sparar gamla mail/brev.
Sedan utsätter man sig själv för det smärtsamma att man läser dessa mail/brev gång på gång
Varför utsätter man sig för den självdestruktiva smärta som det trots allt är?
Likaså detta med att ens bemöda sig med att sova i samma säng när man tagit det beslutet om att gå skilda vägar?
För att det är en smärta att ligga där och se den andra människan som man en gång älskat.
När man vill så gärna sträcka ut handen och känna den närhet och värme som en gång fanns där.
Men det enda man känner är en rädsla över att den andra människan ska komma över på min halva av sängen..det som för tillfället är min borg.
Den plats där jag kan känna mig säker.
Hur kommer det sig att man som människa utsätter sig för detta självdestruktiva beteende som trots allt är?
ursäkta mig men
I helgen så bjöd jag över min väninna...har vart väninnor i ca 10 år..(plus lite till)
Hon kan mig utan och innan och jag kan likaså om henne.
Mycket trevligt hade vi..satt och prata med lite rosévin på min balkong för att ta igen lite.
Det har blivit så att åren går och man ses allt för sällan.
Hon har ditt liv och jag har mitt liv.
Dock så bestämdes det att vi skulle ut och dansa...uppleva lite minnen.
Ut kom vi och tok dansar i ca 2 timmar.
Tills jag får ett spunkryck.
Jag har under kvällen sagt nej till en pojkslyngel.
Han fortsätter att dansa med..visst det kan han väl få göra.
Men när han går steget för långt och börjar ta på min kropp...på de ställen som jag knappt tillåter min särbo att göra.
Ja ursäkta..då har man gått steget för åt helvete för långt.
Jag reagerar snabbt som vessla och går tillbaka till tonårs tiden.
Upp med garden och på med kicker stilen (här ska det spöas)
Får tag i killen och trycker upp min arm mot hans hals.
Skriker till honom att han fasiken ingen rätt att röra min kropp.
Dagen efter läser jag i tidningen att det är en pojkslyngel som vaktena tagit hand om för sexuellt ofredande.
Mmmm härlig kille...och det är ju detta som gör att man verkligen längtar tills nästa gång man ska ut..INTE
vissa dagar är bättre
Denna vecka har verkligen vart den värsta veckan i mitt liv (tror jag)
Jag har vart i träsket och vänt.
Mycket tankar och funderingar.
Har funderat allt för möe egentligen...där jag har vänt och vridit på saker och ting för att det ska bli så bra som möjligt.
Förvisso mindre bra då jag har lyckats med konststycket att nästan skrämma bort den som betyder oerhört mycket för mig.
Men det är typiskt jag i ett litet nötskal.
Jag skrämmer bort och hoppas på att personen ska försvinna...då kan ju jag säga att det var jag som blev lämnad.
Ser ju mönstret...så gör jag alltid.
Nej jag mår fortfarande inte bra.
Det är mycket funderingar kvar för att jag ska må bra.
Det som är viktigast i detta fallet är nog att jag ska inse för mig själv att det är okej att bli älskad.
Jag behöver inte kämpa med näbbar och klor för att komma loss så fort det blir lite allvarligt.
Under semestern så åkte vi till havet en dag.
Den dagen var den bästa..där fick jag chansen att må bra.
Jag mådde som en prinsessa.
Där fick jag gå längs stranden och plocka mina stenar...titta ut över havet och slänga lite sten i havet (som förövrigt symboliserade det dåliga i mitt liv)
undrar i bland hur jag
Sitter och tänker tillbaka hur det har sett ut de senaste 3 åren i mitt liv.
Dels inledde jag en relation med en man som satte sin dotter i det första rummet (självklart förvisso)..men inte så till den milda grad att det var jag och prinsessan som fick de småsmulor som blev kvar.
Det är så här i efterhand som jag verkligen kan se utifrån hur det låg till egentligen.
Tänk er två läger..ett med exsambon och hans dotter och ett annat med mig och min dotter.
Helt klart så fanns det även bra stunder och för dessa stunder älskar jag honom.
Det var aldrig några problem vad gällande ekonomin eller något annat.
Var det så att jag behövde pengar eller något annat behövde jag bara fråga.
Det enda som han var otroligt dålig på att ge (det jag egentligen kanske behövde mest var kärlek)
Här någonstans gick det total snett mellan oss.
Minns den dagen än idag.
Var på väg till skolan med barnen när det där telefonsamtalet kom
Där jag får reda på att dotters pappa sitter häktad.
Här rasade hela min tillvaro och värld samman totalt.
Tyvärr så valde jag den enklaste utvägen just då och slöt mig inom mig själv.
Sambon talade även om att detta får jag lösa själv.
Jag stod alltså ensam med dotters pappas häktning, hennes farmor och farfar och den övriga släkten.
I 4 månader kämpade jag med alla medel för att hålla både mig och min dotter flytande och för att få en så dräglig livssituation som möjligt.
Dropslaget kommer på exsambons fest (som han har tillsammans med släkt och vänner)
Här dricker jag allt för mycket alkhol och gör en mindre snygg inflygning och kraschlandar.
Den kvällen är borta ur mitt minne (frågan är fall jag verkligen vill minnas den egentligen)
Efter den kvällen så går bara allt fel.
Det tar ett år innan orden som ingen av oss vill yppa.
Vi båda vill separera men gör ett nytt försök (dock med vissa påtryckningar från annat håll)
Men det är väl helt självklart att det inte kommer att fungera då ingen av oss egentligen vill.
Under denna period går även dotters farmor bort.
Även denna gång väljer jag att sluta inom mig själv och bära allt ensam.
Allt blir bara fel och hur vi än försöker att lappa det sår som finns så går det inte.
Februari i år så tar vi det beslutet om att gå skilda vägar.
Dotter och jag kommer att bo kvar tills barnen har slutat skolan.
Vi pratar egentligen endast om 5 månader
Men är det någon som har setat så i 5 månader vet vad jag pratar om.
Det är ett rent helvete och inget jag önskar ens min värsta fiende.
Här hade jag även kvar en termin i skolan (hur jag fixa det vet jag inte)
Jag hade även under denna period ett otroligt stöd från en kompis.
Han fanns hela tiden där för att stötta och peppa och såg till att jag kom ur detta med både vettet och hedern i behåll.
I dag så sitter vi och är ett par.
Där jag vet att jag måste släppa in honom för att detta ska fungera.
Men det är svårt och jag blir rädd.
Rädd när jag ser i stort sett samma beteende mönster till hans döttrar som exsambon hade till sin dotter.
En sak lärde jag mig under dessa 6 år som jag trots allt levde med exsambon och det är att jag inte vill leva på dessa kaksmulor som kastas ut för att jag ska bli nöjd.
För att tanken kring detta är ju att det ska bli ett riktigt förhållande.
Där vi lever i hop som en "riktig familj"
nu var det gjort
Nu är det gjort!
Det som jag har haft en otrolig ångest över och våndats över hur jag ska lägga fram det på bästa sätt.
I går kväll gjorde jag det och nu känns det otroligt bra!
Jag sa nämligen upp mig från jobbet iom att jag har fått en annan tjänst som är på heltid.
Detta känns otroligt bra och jag kan sakta med säkert börja andas ut.
Det är med otrolig sorg som jag kommer att lämna detta skepp.
Men vad ska jag göra?
Det fungerar inte att jobba 20 timmar i veckan och räkna med att det ska finnas pengar kvar till annat.
Det är nu ett nytt kapitel i mitt liv tar sin början.
Skolan är klar och lärarexamensbeviset är beställt och klart.
Den väntar jag fortfarande in.
Undrar just hur lång tid det kan ta innan jag har den i min brevlåda...
Har bara lite kvar i mitt liv att ordna upp sen är jag nog nöjd med mitt liv (tror jag)
Men det är dax att plocka fram den stora listan och börja pricka av sakta men säkert.
Min sten format som ett hjärta som jag lyckdes med att hitta vid havet.
mycket som händer
Förra veckan blev jag och prinsessan med bjuden för att åka på semester (vilket vi annars inte kunnat göra)
Mycket trevligt har det vart och otroligt vackra miljöer har jag hunnit sett.
Har vart i det vackra Småland och det vackra Skåne.
Inser nog inte hur vackert Sverige är trots allt.
Var även vid Stenshuvud...barnen badade i havet..men badkrukan Sara bestämde sig för att det var otroligt kallt.
Kunde lika bra ha badat vid sydpolen liksom (isbjörnsrisk)
Men stenar lyckades jag plocka med hem.
Hade jag haft en påse så hade jag plockat hela den full kan jag meddela.
Otroligt vackra stenar som slipats och formats av vattnetskrafter..(makalöst)
Prinsessan har även fått den möjligheten att sova på hotell (stort).
Nackdelen var väl när vi skulle precis hoppa i säng så går brandlarmet.
Barnen sov i ett rum...min tilltänkta och jag i ett annat.
Tror ärligt att jag aldrig har sprungit så jäkla fort i hela mitt liv ner för en trappa någon gång.
Hur jag kom ner vet jag inte ens en gång.
Allt jag hade i mitt huvud var att jag måste rädda barnen.
Min stackars tilltänkta fick springa runt och leta efter mig...(visste ju inte att jag redan hämtat upp barnen)
Summan av denna semester är att den har vart otroligt trevlig och jag är glad att jag fick den möjligheten att följa med.
Nackdelen är att tankarna snurrar och jag vet ärligt inte hur jag ska göra.
Mycket tankar och jag vill ha möjligheten att bara fly undan.
I bland så ska man
Just i dag är det en sådan dag...eller vem försöker jag lura egentligen?
Troligen mig själv mer än alla andra..:-(
Men det är värt ett försök alla fall.
Men i dag kändes det bra.
Chefen kom fram och sa att jag hade gjort ett sådant otroligt bra jobb i dag att jag kunde komma en timme senare.
Jag tackar för det..men det innebär alla fall att jag inte kan komma hem och pussa på prinsessan..:-(
Förvisso så gav det mig lite mer tid så att jag har möjligheten att skriva på den uppgift som vi ska ha till seminariumet på Torsdag (det är det sista).
Men ärligt så hade jag hellre vart hemma och pussat på min prinsessa.
Detta mamma samvete är något som jag måste och jag menar måste börja arbeta bort.
Hon mår inte sämre för att hon får vara hemma med exsambon..snarare bättre.
Då det inte behövs trippas på tå varken från barnen eller från min sida.
Men likt förbaskat så saknar jag henne så att de svider i mitt mamma hjärta.
Jämt när jag har vart borta så lyckas jag med att köpa med mig något eller muta med en fika.
Men är det verkligen det hon behöver?
Kan ärligt säga NEJ.
Hon behöver mig och jag behöver henne.
Det är kontentan av att ha en pappa som håller sig borta långa stunder i hennes liv.
underbar eller självdestruktivt
Hur kommer det sig att man utsätter sig för en så pass självdesktruktiv smärta som det trots allt kan vara med kärlek.
Likaväl så kan den även vara så underbar när man väl träffar rätt.
Varför är det endast några lyckliga få som verkligen får möjligheten att uppleva och känna kärlek?
Hur kommer det sig att man lyckas fastna i ett självdestruktiv beteende när det kommer till val av killar/män?
Kvinnor söker ofta den lite farliga mannen och aldrig den som är snäll.
Fastnar man som kvinna för den snälla mannen så tröttnar man efter en stund och inser att det var inte man trots allt sökte efter.
Man ger sig ut på marknaden åter igen och denna gång så fastnar man för den farliga mannen.
Trots att man vet att risken är stor att man står där med brustet hjärta och lovar sig själv åter igen inte fastna för den farliga typen av män.
Men det blir som ett begär och man är snart tillbaka i sitt själdestruktiva beteende med att välja den farliga typen av män.
Vad är det som gör att man utsätter sig för detta gång på gång?
Vad är det som gör att man tröttnar en efter en stund på alla dessa snälla och ganska vanliga män?
Varje gång man får sitt hjärta brustet och man lovar sig själv att aldrig mer ska jag känna kärlek, så står man där alla fall åter igen efter en stund och är kär.
Är inte det ett självdestruktivt beteende?
vet inte om jag gjorde fel?!
Har precis skickat i väg ett svars mail till tösens farmors bror..(krångligt det lät då)
Han ville bjuda henne på bio..fin tanke..men jag blir osäker och obehaglig till mods..får en sådan där kryp känsla i hela kroppen och mitt huvud bara skriker NEJ!
Det som är det är att han inte visat något intresse alls för tösen med farmor levde..nu helt plötsligt så är det jätte intressant..(ställer mig frågan om varför)..
Vi bor i samma stad men inget intresse från hans sida alls.
Sen tyckte han att jag skulle med..jag har inget att tillföra alls...och han har inget att tillföra mig..mer än att jag tycker att han är otäck..
Jag tackade för inbjudan så otroligt mycket men avböjde lite snyggt med att vi var fullbokade denna helg och nästa...(vilket förvisso inte är en lögn)
Denna helg så är det dans på Söndag och sedan Lördag så är det pepparkakshus som ska göras.
Nästa helg så är det dansuppvsisning och sedan jobbar jag...
Varför kunde han inte köpt en biljett som en normal människa?
Detta med traditioner
ÄNTLIGEN FREDAG!
Fasiken vad skönt med fredag...detta innebär att jag kan trots allt ta ledigt i helgen..eller rättare sagt jag ska ta ledigt i helgen!
I dag kommer kompisen upp..har inte träffat henne på 4 år...det är lång tid det..och jag ser fram e mot detta hur mycket som helst...
Ska även ringa i dag så att jag kan fixa lite intervjuer...det måste ju vara med i uppsatsen....till vilken nytta vet jag egentligen inte...men det lär jag nog bli varse om..
Ja ja nog om detta!
Just i dag så tänkte jag skriva om detta med traditioner...
Är det bara jag som tycker att detta med jul och advent har börjar tidigare och tidigare för varje år? Är det inte så att vi apar efter USA med att få ut alla julsaker precis vid halloween?
Och sedan detta med lussekatter...dessa ska börja säljas och bakas vid 1:a advent och inget annat...vissa traditioner har jag med mig hemifrån..sen om det är till det bättre eller sämre..ja det vet jag inte...
Men likaså detta med adventstakar och stjärnor..dessa kommer upp här hemma alla fall dagen då 1: advent är..(vilket påminner mig om att jag måste ner i källaren)
Förvisso ska jag väl erkänna att denna jul/advent var jag otroligt lat..jag orkade inte ta ner stjärnorna som sitter ute i vardagsrummet..(hade hoppats på sambon)..men icke då..så att de fick hänga...
Dagen innan julafton så plockar jag fram tomtar och granen...sen tänder ljusen i granen på kvällen...för att kunna njuta av dess vackra sken som blir..
Det jag kan sakna hemifrån är alla dessa hyacinter som stod och dofta så där underbart som bara hyacinter kan göra...det är julen för mig
Minns även att min mormor odlade hyacinter själv som vi barn alltid fick en av...fick välja vilken färg vi ville ha för att sedan ha den inne på rummet.
Minns även att mamma stod och bakade sockerkringlor och lussebullar som en liten toka precis vid advent för att vi skulle kunna fika och tända första adventsljuset..men vi hade även ett sådant där ljus där datumen stod på ljuset och vi barn alltid räkna hur många dagar det var kvar till julafton.
förbryllad måste jag säga
Nu så är andra tösen sjuk..kan det aldrig få ett slut detta med sjukdomar hit och dit? Kom just på att jag kanske egentligen skulle behöva gå i väg själv..hostat nu konstant i ca 4 veckor..det piper och rosslar som sjutton..samt att det börjar smaka järn/blod när jag hostar..(not good)
Nåväl över till det jag tänkte skriva om!
I morse så följde jag med tösen och hennes kompis till skolan.
Det som är sagt mellan kompisens mamma och mig är det att det INTE ska användas något smink på dessa små underbara människor, för att de är så fina som de är utan smink.
Nu är det ju så att kompisen kommer med läppstift, ögonskugga och mascara..gissa om jag blir förbryllad..sen är det disco i kväll och denna tjej ska även bli sminkad då...men då av mamma.
Känner att mamman här har brytit en överenkommelse som vi har gjort och jag blir förvirrad.
Problemet ska jag säga är att min tös ser så otroligt mycket upp till denna kompis så att det inte finns, min tös åsikter kommer bort och hon tycker i stort sett alltid som kompisen.
Dessa små änglar går "bara" i årskurs 4 och jag kan väl tycka att de är för små för att ens sminka sig. De är ju så fina som de är.
Jag har sagt nej till smink och detta kommer inte på förrän de går i årskurs 6, kan tyckas kanske att jag är hård och inte vill se deras utveckling, men jag tycker att barnen har så stor press på sig alla fall över att bli stora. Dels genom kläder och alla yttre påtryckningar att det inte ska behövas mer.
Min åskit kring det hela är och förblir....låt barn vara barn. De kommer att växa upp och bli goda medborgare ändå!
