skatansurtant

Kring ämnet och känslan kärlek
Hur kommer det sig att man utsätter sig för en så pass självdesktruktiv smärta som det trots allt kan vara med kärlek.
Likaväl så kan den även vara så underbar när man väl träffar rätt.

Varför är det endast några lyckliga få som verkligen får möjligheten att uppleva och känna kärlek?

Hur kommer det sig att man lyckas fastna i ett självdestruktiv beteende när det kommer till val av killar/män?
Kvinnor söker ofta den lite farliga mannen och aldrig den som är snäll.

Fastnar man som kvinna för den snälla mannen så tröttnar man efter en stund och inser att det var inte man trots allt sökte efter.
Man ger sig ut på marknaden åter igen och denna gång så fastnar man för den farliga mannen.
Trots att man vet att risken är stor att man står där med brustet hjärta och lovar sig själv åter igen inte fastna för den farliga typen av män.

Men det blir som ett begär och man är snart tillbaka i sitt själdestruktiva beteende med att välja den farliga typen av män.

Vad är det som gör att man utsätter sig för detta gång på gång?
Vad är det som gör att man tröttnar en efter en stund på alla dessa snälla och ganska vanliga män?

Varje gång man får sitt hjärta brustet och man lovar sig själv att aldrig mer ska jag känna kärlek, så står man där alla fall åter igen efter en stund och är kär.

Är inte det ett självdestruktivt beteende?