När barnen blir små monster
Torsdag...snart..snart är det helg..(pustar ut)...jag verkligen längtar tills på Lördag då ingen klocka ringer och väcker utan man får vakna i sin egna takt och morna sig..(jo pytt..har ju väckarklockor alla fall).
Denna dag har bara vart bra..fått lösa ett par konflikter på förskolan mellan barnen..men oj vad svårt det är att visa sig pedagogisk i bland...och verkligen ta tillvara på allt som vi har lärt oss i skolan..bla att inte tillrätta visa barnen inför andra..ursäkta..men hur lätt är det när det står 10 andra barn runt omkring och den som man ska tillrättavisa inte vill följa med så att vi kan sitta i lugn och ro?!...Gahh..jag vill ha en manual dessa gånger...(suck).
Sen blir det ju inte bättre att man kommer hem och man möts av små "tonåringar" som tror att de äger hela världen och kan göra precis som de vill..(galen mamma)...kan känna mig i bland som den ensamma mamman....att allt man gör är att prata för döva öron..barnen spottar och fräser..det spelar ingen roll vilken pedagogik man än använder så är det bara fel...(suck).
Vi har sagt att det är sängen vid halv nio nu på kvällarna..men det ska hela tiden testas och åter testas över hur långt de kan gå utan man tappar tålamodet...
Apropå tålamodet...i morse så hände någonting som fick mig att tappa hakan....
Jag och barnen är på väg till skolan och bäst så vi går där kommer det en annan mamma med sina söner...mamman tappar sitt tålamod och slår till sonen..jag kommer av mig precis...sen när poletten trillar ner och jag inser vad hon har gjort så är det försent...(stör mig att jag fegade ur)
På sätt och vis så känner jag för mamman..men det är ALDRIG okej att slå sina barn...men jag förstår att tålamodet tar slut...jag har självt inget tålamod...men jag vet ju även hur jag mår när jag har skällt ut mina barn och höjer rösten till en maxgräns så att det hörs ända till Kiruna...
Det dåliga samvetet växer och för att stilla det handlar jag alltid något till barnen...men för vems skull?
Är det för att jag har skällt eller för att barnen mår dåligt?
Kan ärligt säga att det för att det är jag som mår dåligt för att jag har skällt på dem..men det finns ju en anledning att jag har skällt...och varför skäller man? Jo för att man bryr sig om sina barn!
Det är som jag brukar säga till mina barn...jag älskar ovavsett vad ni gör..men det är sakerna som ni gör som kan göra mig arg..jag älskar er inte mindre för det. Jag hoppas och tror att de tar in detta!
Denna dag har bara vart bra..fått lösa ett par konflikter på förskolan mellan barnen..men oj vad svårt det är att visa sig pedagogisk i bland...och verkligen ta tillvara på allt som vi har lärt oss i skolan..bla att inte tillrätta visa barnen inför andra..ursäkta..men hur lätt är det när det står 10 andra barn runt omkring och den som man ska tillrättavisa inte vill följa med så att vi kan sitta i lugn och ro?!...Gahh..jag vill ha en manual dessa gånger...(suck).
Sen blir det ju inte bättre att man kommer hem och man möts av små "tonåringar" som tror att de äger hela världen och kan göra precis som de vill..(galen mamma)...kan känna mig i bland som den ensamma mamman....att allt man gör är att prata för döva öron..barnen spottar och fräser..det spelar ingen roll vilken pedagogik man än använder så är det bara fel...(suck).
Vi har sagt att det är sängen vid halv nio nu på kvällarna..men det ska hela tiden testas och åter testas över hur långt de kan gå utan man tappar tålamodet...
Apropå tålamodet...i morse så hände någonting som fick mig att tappa hakan....
Jag och barnen är på väg till skolan och bäst så vi går där kommer det en annan mamma med sina söner...mamman tappar sitt tålamod och slår till sonen..jag kommer av mig precis...sen när poletten trillar ner och jag inser vad hon har gjort så är det försent...(stör mig att jag fegade ur)
På sätt och vis så känner jag för mamman..men det är ALDRIG okej att slå sina barn...men jag förstår att tålamodet tar slut...jag har självt inget tålamod...men jag vet ju även hur jag mår när jag har skällt ut mina barn och höjer rösten till en maxgräns så att det hörs ända till Kiruna...
Det dåliga samvetet växer och för att stilla det handlar jag alltid något till barnen...men för vems skull?
Är det för att jag har skällt eller för att barnen mår dåligt?
Kan ärligt säga att det för att det är jag som mår dåligt för att jag har skällt på dem..men det finns ju en anledning att jag har skällt...och varför skäller man? Jo för att man bryr sig om sina barn!
Det är som jag brukar säga till mina barn...jag älskar ovavsett vad ni gör..men det är sakerna som ni gör som kan göra mig arg..jag älskar er inte mindre för det. Jag hoppas och tror att de tar in detta!
Kommentarer
Trackback
