skatansurtant

Sitter här och funderar och tänker...och konstaterar att tiden har gått så otroligt fort att det inte är sant...,men samtidigt så är det ett tumult som inte är av denna världen...just nu vill jag bara att det ska ta slut..antigen på det ena eller på det andra sättet.

Det är ett år sedan jag fick det telefonsamtal som kom att ändra hela min och norpans liv totalt inom den närmsta framtiden...trodde att det var ett skämt när jag fick detta samtal..men så var ju inte fallet...(jobbigt)
Jag fick bli en stöttepelare för alla andra runtomkring..men vem fanns där för mig och norpan? När vi behövde prata och bara få vara?...Ingen utan detta har vi burit helt ensamma...(dumt) men är man vrång så är man...men på vems bekostnad? Tyvärr så har det nog blivit så att norpan och hela min omgivning har lidit massor!

Men på något konstigt sätt så har vi plockat upp oss från det svarta hål vi har befunnit oss i..(en bubbla)..och nu börjar vi så smått åter hämta oss och börja komma åter till vardagen..nackdelen är att det känns som om alla vet och tittar snett på oss..(men så är det ju inte). Men det han har orsakat kan jag aldrig förlåta honom för! Känner bara ett stort äckel...ryser i hela kroppen när jag tänker på honom...(idiot)

Men nu ska vi se framåt och inte bakåt! Härifran kan det bara bli bättre och bättre!