skatansurtant

Hur kommer det sig att allting kan bli så upp och nervänt?

När man inte vet i vilken ände man ska börja för att ordna upp allt som är ett kaos runt om!?
När man väl bestämt sig för att ordn upp det...så kommer fegheten och jag väljer att backa undan.

Inser att detta går inte...utan måste bemöta mina demoner!
Kanske dax att sätta på sig riddarrustningen och ta fram det stora svärdet och bli "den stora drakdödaren"
Dax att ta tag i dessa drakar och demoner som styr över mitt liv!

Måste bara komma fram till i vilken ände jag ska börja!
För att "drakdödaren" kan ju inte bara kasta sig in i striden.
Måste titta in och se efter vart jag kan lägga in stöten...kan ju inte bli slagen av mina egna drakar och demoner.

Hur skulle det se ut?
Slagen av sina egna demoner och drakar...inte bra!

Jag har alltid trott att ensam är stark!

Men allt eftersom tiden går och ju äldre jag blir så måste jag nog inse att ensam är inte alltid starkast
Det smärtar att behöva inse detta och se sig själv som otroligt svag egentligen.

Detta har gjort att jag har tagit ett avstånd från det mesta och kört mitt egna lilla race.
Men frågan är till vilken nytta?
Detta har nog gjort i stället att jag förlorat det mesta runt omkring.

Men vart finns alla dessa människor runt omkring när man verkligen behöver dom?
De är som bortblåsta och far runt som yra höns.
Jag behöver dessa människor nu för att hitta en dräglig tillvaro.
Men alla bara försvinner.

Jag är vilsen i min själ och vet inte på vilket ben jag ska stå på för att hitta mig själv.
Jag behöver min familj som jag för övrigt har puttat bort...
Vilket smärtar det också!
Jag inser att jag behöver min familj mer än någonsin!
Inser även att jag kommer att komma att behöva mina vänner.
Jag hoppas att de finns där sen när jag kommer att behöva dom!

För att ensam är inte stark!

Kom och tänka på i går kväll när jag låg i sängen och försökte sova.

Vart går egentligen gränsen mellan desperation och patetisk?
Finns det någon gräns eller är det samma sak egentligen?

Vad är det som får en människa till att bli både desperat och patetisk?
Just nu så svävar jag mellan dessa två begrepp och vet varken ut eller in.
Antigen så är det på eller så är det av.

Tydligen så kan man inte vara båda på en gång alla fall, det har jag kommit fram till.
Ena stunden så är jag verkligen patetisk och sänker mig själv till en nivå som jag inte trodde var möjlig.
För att i nästa stund bli desperat och viljan till att göra allt bra igen.

Det jag har upptäckt är att det kostar...det kostar både psykist och fysiskt att sväva mellan dessa begrepp.
Ilska är väl också egentligen med i denna resa.
Men mest är det patetiskt och desperation.

Jag måste hitta en balans mellan dessa två.
Jag kan inte sväva i denna zon som jag befinner mig i just nu.
Det måste få ett slut och det är bara jag och ingen annan som kan göra slut på dessa begrepp.
Dels sluta med att sänka mig till en så pass nivå att jag gör mig själv till åtlöje.
Där jag gång på gång försöker göra allt bra...till vilken nytta kan man fråga sig?
Sen sluta vara så desperat till att göra allt bra!

Detta är nog lättare sagt än gjort nu!

Ärligt?

Är så trött just nu på alla dessa turer nu som blivit mellan prinsessan och hennes pappa.
Vet inte i vilken ordning han talar om för prinsessan att han ska flytta.
Ångrar sig och väljer att stanna kvar där han är.
Nästa gång när han pratar med henne igen...så säger han att han ska flytta igen.
Många turer har det blitt och många fler kommer det att bli.

I går så brast det totalt för min del.
Satt och läste litteratur som bäst och får någon form av psykbryt för min egen del.
Börjar illtjuta...som en litet barn sitter jag vid köksbordet och tårarna går ej att hejda.
Finns inget stopp, utan det bara rinner och rinner.
Vet inte fall det har att göra med pappan i detta fall, eller om det beror på alla känslor just nu som spelar fritt i min kropp.
Undrar i bland vem som ska vara stark för min del, så att jag orkar vara stark hela vägen genom denna resa?!

Känner att jag skulle behöva ett enormt stöd för att orka vara en bra mamma under denna resa.
För att det känns som om hela tiden man strävar mot något som inte är uppnårligt.
Uppnårligt är det säkert men på vems bekostnad kan man fråga sig?!

Detta börjar slita så inne h-vete på den psykiska biten och den fysiska biten.
Ringde pappan i dag för att tala om att jag i dag har vart i kontakt med familjerätten.
Där de talade om klart och tydligt att prinsessan är för liten att kunna ta det ansvaret med att åka kommunalt själv.
F*n vad detta kändes skönt att höra...en bekräftelse på att jag hade rätt.
Han (pappan) som hela tiden propsat på att hon ska kunna åka själv, detta kändes så otroligt skönt att bara kasta rakt i hans fula nuna.

För att nu kom ju nästa dusch åter igen.
Han ska inte flytta..utan bo kvar där han bor nu.
Snurrig kan man bli för mindre.
Men hur kommer det sig att han utsätter prinsessan för denna martyr/tortyr hela tiden med att säga att han ska flytta, för att i nästa andemening bo kvar.
Ja mindre klok skulle jag vilja kalla det.
Eller ett förbannat jävla maktspel från hans sida.

Säger bara välkommen till min vardag!
Någon som vill byta?

Går in nu i morse på SL´s och Aftonbladet för att kunna läsa mig till om hur trafiken kommer att gå.

På Aftonbladet så uppmanar SL att folk ska stanna hemma, vänta nu lite SL.
Tror ni att en chef skulle acceptera att om jag ringer till mitt arbete och säger som så.
"Jag är ledsen, men SL uppmanar mig att stanna hemma".

Har jag en förstående chef..så visst det går säkert jätte bra.
Men har jag en mindre förstående chef så vill inte jag vara den anställde som ringer och säger detta.
Jag har nu bott här upp i Stockholm i fem år.
Kan säga att jag har råkat ut för båda dessa chefer...och det är inte roligt.

Frågan kommer ju även då!
Vem ska betala ut min lön för den dagen, för att det blir ju varken vab eller sjuk.
Och alla har inte den möjligheten att kunna stanna hemma heller.
Det finns en vårdsektor där dessa människor behövs som kanske uppmanas till att stanna hemma.

Detta är intet nytt!
Vi bor i Sverige och i Sverige kommer det snö, tro det eller ej liksom.
Vi har fått snö under månaderna November till Mars/April.
Ofta får vi ett också ett bakslag i April.

Nä dax kanske att det börjar bli lite skärpning SL och SJ ska jag tillägga i detta fall.
Jag lider verkligen med alla dessa föräldrar som reste med barn i helgen
Varann helg åker jag SJ för att lämna min prinsessa till pappa och det är OFTA det är förseningar.
Och den resan ska ta 1 timme inte mer eller mindre.
Men allt för ofta så tar den resan ca 1,5 till 2 timmar...

Det är inte roligt då att resa med en liten prinsessa.
Människor visar ingen hänsyn utan när det kommer till dessa saker så är det verkligen djunglenslag som gäller.
Detta innebär att det är störst går först!

Vänta nu!

Borde inte snart våren vara på väg?
Fåglarna har ju trots allt börja sjunga sina vårsånger...
Det finns en viss förhoppning om att våren är på in gång..speciellt i dag när det trots allt inte varit så kallt.

Jag går in och tjeckar av väderprognosen för den kommande veckan..prinsessan ska ju ner till pappa under helgen.
Och det jag får se är GALET det ska alltså bli brutala -21 nu under natten.
I morgon bitti när prinsessan ska gå till skolan så visar den -22.
Hur fasiken är detta möjligt?
Mera snö är också det på in gång!

Det här ÄR galet!
Vart är världen på väg?
På Svalbard är det varmt och isbjörnarna lider och isen som finns där börjar sakta men säkert smälta.
Tanken slår mig.
Varför inte hämta alla isbjörnar och sätta dessa små liv här?
Vi kan alla byta plats med isbjörnarna, de uppskattar ju alla fall denna brutala kyla och all denna snö som har kommit.
Vi Svedala bor gör det inte kan jag meddela....det är kallt och bara fullkomligt vidrigt just nu!



Kort taget i sommras....är det inte trots allt så här vi vill ha det?

Shit vilket väder det kom!

Jäklar vad det har blåst och stormat i dag...
Prinsessan skulle på kalas och detta väder skulle vi ut i..

Mindre roligt jag kan tala om...gissa om jag var så där måttligt road..
Prinsessan skulle göra sällskap av sin klasskompis dit...de har vart där förut..men hittar alla fall inte..
Jag spotta nog och fräste en hel del när jag skulle följa med dessa stackars barn till kalaset..

Snön leta sig  verkligen in överallt..trots att jag hade ordentligt med kläder på mig..
Måttet för min del blev rågat när det kommer en man i sin förbaskade bil och tittar..sen små flinar..
Gissa om jag blev skogsgalen!

Fick något tuppjuck och börja skrika!
Är så ärligt förbenat trött på denna vinter nu så att det inte finns!
Jag bad om en liten vinter...inte en jäkla vinter så att det räcker för fem år framöver...
Nu vill jag ha vår!
Solen kan få titta fram och bli varmt..

I min värld och sanning så finns det både grodor och prinsessor!

Men det finns även trollkarlar  och mängder och åter mängder av häxor.
I min värld och min sanning så är det en ständig konflikt mellan trollkarlar, häxor och prinsessor.
Men jag ska väl erkänna att det finns kanske även med en och annan prins i denna sanning och min värld.

Det som gör mig lite konfundersam är att jag undrar vart alla goda feér är någonstanns?
De som kan använda sitt trollspö och förvandla mina jeans och slitna tröja till en otroligt vackert balklänning.
De som gör att jag har möjligheten att få min prins, dock ska jag väl tillägga att jag är nog trots allt tvungen att pussa många grodor innan den prinsen kommer.
Den som visar sig vara värdig nog att befinna sig i min fantasi värld och min sanning.

Trollkarlarna och häxorna symboliserar i min fantasi värld och sanning de onda.
Det får alltså bli fädrar som inte vet vad de vill, knasiga människor som tror att de vet vem jag är och väljer att döma efter endast det yttre.
Det får även symbolisera alla dessa gamla demoner från tidigare erfarenheter som gör att jag agerar som jag gör.

Men i min fantasi värld och sanning så finns det inga demoner som ploppar upp från tidigare erfarenheter, utan de väljer att stanna under jorden.
Där jag som befallande prinsessan valt att placera dom.
Och där kommer demonerna att stanna tills jag befaller dom att komma upp igen.

Tyvärr så kan jag som prinsessa inte befalla häxor och trollkarlar försvinna, den makten har jag inte.
Utan det är endast genom min fria vilja och kämparanda som dessa kan bli arbetssamma eller totalt försvinna.

Jag misstror de goda feérna i detta fall om att de ska kunna hjälpa till och sända mig den prins som jag så evinnerligt längtar och saknar efter.
Men i min fantasi värld och sanning så kommer detta att ske.
Jag inser dock att vi lever på 2000-talet.
Där man som prinsessa inte behöver någon god feé, utan ska kunna ordna detta själv.

Men jag fixar inte detta själv!
Jag behöver min prins och min goda fée för att kunna klara av dessa elaka trollkarlar och häxor.
Inte att förglömma alla dessa otroligt vidervärdiga demoner som ligger där under jorden och bara väntar på att få angripa.

I dag är det sista dagen!

Det är dax att vinka och ta ett långsamt farväl av det liv jag som jag snart tillbringat i tre år.
Det är dax att välkomna det nya livet som står vid dörren och knackar på, som ber om att få komma in.

I dag så är det sista dagen för att lämna in C-uppsatsen...eller rättare sagt den avancerade uppsatsen.
Detta gjorde jag i går kväll..jag skickade verkligen in den i går till examinatorn..
Nu vet jag inte fall jag vill vara med på detta tåg längre...uindrar fall man kan lösa en retur biljett?

Nu är det upp till examinatorn, det är han som sitter med makten för att bestämma om jag ska komma vidare eller fall jag kommer att stå still och försöka en gång till med den avancerade uppsatsen.
Problemet är att jag skullle mer än gärna kunna tänka mig att skriva en till, känner att det är en hel del som jag skulle vilja belysa och ta upp.
Dels för att få en klarhet själv och sedan för att verkligen belysa för allmänheten att det förekommer.

Det vi gör nu i vår SA-grupp är att titta djupare på sexuella övergrepp på barn.
Fruktansvärt tungt ämnen, men det måste belysas mer än vad det gör.
Förekommer allt för stora mörkertal till och kring detta ämne.
Både pedagoger, lärare, socialamyndigheter måste få en bättre grund att stå på för att kunna se dessa tecken som finns.
Det går att blunda....men inte hur länge som helst!!

Tanken slog mig likt ett baseballs trä rakt över tinningen på min redan sargade hjärna och huvud.

Sitter här och tänker lite

I Söndags så var det ju alla hjärtans dag, den dagen man som upptagen man/kvinna trots allt förväntar sig något av den man lever, är tillsammans med.
Dock så behövs det inte köpas saker, men en liten öm klapp på kinden eller bara ett litet "jag tycker om dig" kan vara ack nog så mycket värt att få höra.
Känslan av att få sig omtyckt och veta att man är något speciellt.

Sambon hade ju vart i väg på kryssning under denna helg, kom hem och var bra på lyset.
Känslan kommer över mig att jag nog trots allt hade förväntat mig en liten present från honom på denna speciella dag.
Även om jag ska erkänna att det är mera värt att få en uppskattning på de dagar som det inte är en speciell dag.
Men visst svider det att han inte ens bemöda sig med att kläcka ur sig orden "jag tycker om dig" utan att jag var tvungen att påpeka att det faktiskt var alla hjärtans dag.
Då kommer samvetet från hans sida och han vill börja kramas, men den känslan försvann från min sida.

Så att nu sitter jag här och funderar på om jag ens är besviken på att jag inte fick något.
Eller fall jag är besviken på att han endast kom i håg denna dag för att jag påminde honom.
Eller kan det vara så att jag inte ens är besviken eller bara letar efter en ursäkt för att kunna bli besviken.

Nu kanske jag kommer i gång med att skriva igen..eller jag vet inte..kommer ju in i perioder då jag antigen skriver som 17 eller ingenting alls.

Just nu är det en jobbig period..perioden med känslan av ingenting..ena dagen känns som allt är på väg att lösa sig och jag ser ett slut på alllting och att detta kan lösa.
För att sedan dagen efter brutalt kastas ner i det svarta hålet och jag försöker kravla mig upp..men det står någon vid kanten och kliver på mina händer så att jag brutalt åker ner igen.

Jag vet att jag måste ta tag i detta med pappan...för att det är där skon klämmer, det gör ont och det värker som satan rent ut sagt!
Känslan av ingenting kom när han tittar på mig och säger "vi måste reda upp detta" vänder sig om går och lämnar mig kvar med känslan av ingenting.

Jag gör detta för att prinsessan ska få må bra och ha oss båda två som närvarande föräldrar trots att vi valt att separera.
Hon ska inte behöva lida för att det landar alltid på sandlådenivå när vi försöker komma fram till en lösning.
Det är känslan av ingenting!

Jag ser ju hur mycket hon vill att pappan ska finnas där...jag ser ju hur mycket hon vill att han ska se henne och bekräfta henne.
Men i stället blir det
Känslan av ingenting!

I våran trapp så finns det en tant som städar..(gör det väl överallt)..men denna tant är verkligen läskig
Hon går där med sitt "huckle" och tror att hon äger hela trappan
När man kommer in genom porten får man det onda ögat´..för att man gått in i trappan med skitiga skor..(det är vinter dvs oundvikligt)
Hon tittar verkligen ingående med sina otäcka ögon..jag lovar..jag tror att hon sitter på kvällarna och utövar "woodo" på oss stackare som bor här i huset.

När man kommer in och trycker för att hissen ska komma..så står hon där redo för strid med mopphink och mopp i handen..hon ser ut som häxa...
Väljer att gå upp i stället för trappan,...vill inte åka hiss med henne själv....hon är läskig och det kan ju hända att hon uttalar en välformulerad trollformel som förvandlar mig till groda...

Barnen tycker också hon är läskig när hon tittar på en med sina små knapp ögon och använder sin mördarblick.

Söndag det vill säga att det är alla hjärtans dag i dag..14/2 (en affärs idé för att få sälja lite extra)
Sambon har vart i väg på kryssning denna helg och kom hem idag vid 16 tror jag att klockan var..onykter som ett hus..(suck)

Jag tillbringade min helg någon helt annanstanns...kände inte alls för att åka med på en grov fylle resa som detta trots allt var...nöjde med att bara tillbringa denna helg i lugn och ro..
Behövde ladda batterierna för att orka med denna resa som det kommer att bli.

Tösens pappa har börjat om igen med sina tjaffs..(ledsen blir man)..
Att det aldrig kan få vara lugnt..jag prata med honom för cirka 3 veckor sedan och då hade jag förhoppningen över att han skulle inse att han är på väg att förlora tösen..men icke då!
Nu börjar det om igen..kan det aldrig få ta ett slut?!
Nackdelen är ju att han total manipulerar varenda människa och vänder allt till sin fördel...

C-uppsatsen då?
Ja den kom jag upp med till oppinering och den är klar..väntar bara på att få skicka in den till examinator sen är den klar (hoppas jag)
Denna termin är det ju klart med hela jäkla utbildningen...shit vad detta har gått fort!
Denna termin är det ju åter igen "bräddning" som gäller
De kurser som jag valde blev
"Att möta barn och ungdomar i svåra livssituationer" och "mobbing"
Första kursen var/är otroligt intressant...men även en personlig resa...med allt vad det innebär..