skatansurtant

Jag har alltid trott att ensam är stark!

Men allt eftersom tiden går och ju äldre jag blir så måste jag nog inse att ensam är inte alltid starkast
Det smärtar att behöva inse detta och se sig själv som otroligt svag egentligen.

Detta har gjort att jag har tagit ett avstånd från det mesta och kört mitt egna lilla race.
Men frågan är till vilken nytta?
Detta har nog gjort i stället att jag förlorat det mesta runt omkring.

Men vart finns alla dessa människor runt omkring när man verkligen behöver dom?
De är som bortblåsta och far runt som yra höns.
Jag behöver dessa människor nu för att hitta en dräglig tillvaro.
Men alla bara försvinner.

Jag är vilsen i min själ och vet inte på vilket ben jag ska stå på för att hitta mig själv.
Jag behöver min familj som jag för övrigt har puttat bort...
Vilket smärtar det också!
Jag inser att jag behöver min familj mer än någonsin!
Inser även att jag kommer att komma att behöva mina vänner.
Jag hoppas att de finns där sen när jag kommer att behöva dom!

För att ensam är inte stark!