skatansurtant

Nu kanske jag kommer i gång med att skriva igen..eller jag vet inte..kommer ju in i perioder då jag antigen skriver som 17 eller ingenting alls.

Just nu är det en jobbig period..perioden med känslan av ingenting..ena dagen känns som allt är på väg att lösa sig och jag ser ett slut på alllting och att detta kan lösa.
För att sedan dagen efter brutalt kastas ner i det svarta hålet och jag försöker kravla mig upp..men det står någon vid kanten och kliver på mina händer så att jag brutalt åker ner igen.

Jag vet att jag måste ta tag i detta med pappan...för att det är där skon klämmer, det gör ont och det värker som satan rent ut sagt!
Känslan av ingenting kom när han tittar på mig och säger "vi måste reda upp detta" vänder sig om går och lämnar mig kvar med känslan av ingenting.

Jag gör detta för att prinsessan ska få må bra och ha oss båda två som närvarande föräldrar trots att vi valt att separera.
Hon ska inte behöva lida för att det landar alltid på sandlådenivå när vi försöker komma fram till en lösning.
Det är känslan av ingenting!

Jag ser ju hur mycket hon vill att pappan ska finnas där...jag ser ju hur mycket hon vill att han ska se henne och bekräfta henne.
Men i stället blir det
Känslan av ingenting!