skatansurtant

Kom och tänka på i går kväll när jag låg i sängen och försökte sova.

Vart går egentligen gränsen mellan desperation och patetisk?
Finns det någon gräns eller är det samma sak egentligen?

Vad är det som får en människa till att bli både desperat och patetisk?
Just nu så svävar jag mellan dessa två begrepp och vet varken ut eller in.
Antigen så är det på eller så är det av.

Tydligen så kan man inte vara båda på en gång alla fall, det har jag kommit fram till.
Ena stunden så är jag verkligen patetisk och sänker mig själv till en nivå som jag inte trodde var möjlig.
För att i nästa stund bli desperat och viljan till att göra allt bra igen.

Det jag har upptäckt är att det kostar...det kostar både psykist och fysiskt att sväva mellan dessa begrepp.
Ilska är väl också egentligen med i denna resa.
Men mest är det patetiskt och desperation.

Jag måste hitta en balans mellan dessa två.
Jag kan inte sväva i denna zon som jag befinner mig i just nu.
Det måste få ett slut och det är bara jag och ingen annan som kan göra slut på dessa begrepp.
Dels sluta med att sänka mig till en så pass nivå att jag gör mig själv till åtlöje.
Där jag gång på gång försöker göra allt bra...till vilken nytta kan man fråga sig?
Sen sluta vara så desperat till att göra allt bra!

Detta är nog lättare sagt än gjort nu!