skatansurtant

I dag så träffade jag en vän, en vän som har kommit att betyda en hel del i min vardag och mitt liv.
Kommer att sakna henne när jag flyttar, jag kan inte lova att vi kommer att behålla kontakten när jag flyttar.
För att det känns så dåligt att sitta och lova att man ska kunna hålla kontakten och så bryts det alla fall när man väl flyttar.

Därför är det enklast att inte lova något alls.
Men jag fick det finaste smset när jag kliver på tåget för att åka hem till mitt och den vardag som består just nu av haka sig genom den så gott det går.

"Jag är så glad att du finns. Du är en är en underbar vän. Du gör helt rätt i ditt liv. Jag är glad för din skull"
När dessa ord kommer så vet jag att det är äkta värme bakom och att det ligger en tanke bakom.
Här får jag göra mina misstag och hon finns där ändå för att stötta upp.

Dessa ord värmde och dessa kommer jag att bära med mig under hela denna resa!

Vänta lite nu!

Vet inte i vilken ände jag ska börja för att få rätsida på mina tankar som bara fladdrar och far just nu.
Ena stunden så känns allt jätte bra och jag är kanon nöjd med beslutet.
Jag kan se en ljusning i det mörka.
Men så kommer den där ångesten och griper tag i mig och vägrar att släppa taget om min hals och hand.
Ångesten har visst bestämt sig för att hänga sig kvar en stund till kring min hals och hålla handen.

Jag vill inte vara stark..jag vill ha en möjlighet att vara svag..visa mig svag..visa att även jag kan ha känslor.
Jag är ingen isdrottning.
Jag är en person med lika stor rätt att känna och älska någon precis som du!

Men hur kommer det sig då att jag blir så rädd när känslan kommer?
Jag drar mig undan så att ingen ska se mina tårar eller min sårade gestalt alls.
Trycker undan allt som jag känner...rädslan är att allt för stor att bli sårad.
Jag hatar känslan av att vara stark och inte kunna gråta.

Fick höra häromdagen att jag är för glad.
Jag är för glad för att vara nyseparerad...men frågan jag ställer mig är.
Vad är det som blir bättre att jag gråter?
Är det någon som verkligen har frågat hur jag verkligen mår?
Är det någon som har skrapat lite på ytan för att det ska kunna finnas en möjlighet till visa vad jag egentligen tycker...tänker och framför allt känner?

På den frågan blir det svaret helt enkelt.
NEJ

Sitter med pennan i handen och avvaktar.
Jag sätter pennan till pappret och är på väg att skriva min namnteckning, tvekar och lägger pennan åt sidan.
Jag sitter och tittar på mitt hyreskontrakt som inväntar min signatur.

Jag antar att de snart kommer att ringa och fråga vart hyreskontraktet är någonstans.
Frågan jag ställer mig gång på gång är.
Vad är det som är så jobbigt med att skriva under, vad väntar jag på?
Hoppas jag egentligen på att ex sambon ska komma och säga att vi löser detta, det kommer att ordna sig.
Att det är mig han vill ha sitt liv?!

Jag vet ju att egentligen kommer det inte att hända alls.
Det är bestämt och ett oundvikligt faktum att det är slut mellan oss.
Förlovningsringen som jag burit under 5 år är borta, den åkte av för ca 1 vecka sedan.
Det är en saknad och en grym tomhet där ringen har setat.
Jag går och pillar och fingrar på fingret, tittar flera gånger för att verkligen få in det i mitt huvud att den är borta.

Han liksom jag är på väg att skapa sig en tillvaro där den andra partnern inte är inräknad i den framtid som trots allt både han och jag planerar.
Känns otroligt konstigt när han sitter och tittar på olika sidor via nätet och tittar i kalendern för att få det bekräftat om han kan åka eller inte.
Likaså gör jag, men det svider när han gör så.
Det svider när han tittar på mobilen 40 gånger extra och ler över ett sms som han fått.
Det river och sliter, även om jag gör precis likadant.

Det river och sliter när jag kommer hem och jag inser att han faktiskt har gjort ett försök till att "snoffsa" till sig.
Även jag gör samma sak där, hur kommer det sig att vi inte gjorde detta när vi var ett par?
Hur kommer det sig att allting kommer nu?
Är det för att man trots allt är på väg ut i den öppna marknaden eller är det försök till att göra den andra parten svartsjuk/avensjuk?

Jag har kommit på det!

Hela förra veckan och hela helgen har gått åt till att fundera på hur det kommer sig att jag känner som jag gör
Det tog en stund och det är alltid jobbigt att behöva gå in i sig själv och gröta upp allt gammalt skit som ligger och skräpar i vissa hörn och delar av sitt liv!

Men i dag kan jag sätta fingret på det!
Känslan av ett misslyckande åter igen är ett faktum.
Jag trodde i min dumma enfald att det skulle hålla denna gång.
Det var ju trots allt verkligen kärlek och inte vilken kärlek som helst.

Utan en sådan där kärlek som man verkligen kan ta på och verkligen känna.
Jag minns än i dag hur det kändes.
Hur underbar den känslan var och hur bra det verkligen var.
Hur lycklig jag var.

Det är ett nederlag och det svider!

Jag känner att vuxenpoängen flödar här just nu!

Vuxenpoängen trillar sakta men säkert in krona efter krona och det klirrar så där extra fint varje gång en peng trillar ner.
Det ska tilläggas även att jag behåller lugnet fast jag vill bara skrika rätt ut och slå kraftigt runtomkring!
Men jag inser att det inte tjänar något till alls.
Utan nu är det den vuxna Sara som har infunnit sig i kroppen och är där för att stanna en stund.

I Juni kan den galna och lite vilsna Sara trilla fram igen.
Men inte förrän då!
Nu måste jag behålla det lugn och ro som trots allt rör sig i kroppen.
Huvudet dock har jag konstant ont i...men det löser sig när allt annat löser sig!
Nu har Sara deppat klart och det är dax att ta tag i saker och ting mera konkret.

Nu gör det ont!

Men jag vet inte riktigt vad det är som egentligen gör ont!
Gör det ont för att det blivit konkret..eller gör det ont för att det har gått så pass lång tid?
Gör det ont för att det inte längre finns någon återvändo och det som uttalats går inte att ta tillbaka?
Jag vet inte!

Jag kan inte längre peka på vad det är som gör ont!
Kan inte längre peka på vart det gör ont!
För att nu gör det ont överallt!

Ångesten river och sliter i kroppen.
Det är något som vill ut!
Jag öppnar munnen för att skrika..men det kommer inget ljud över mina läppar.
Det är bara ett tyst skrik en vändjan om att någon ska ta bort det som gör ont!
Att någon kan få ta bort den ångest som river och sliter i kroppen.

Känslan av att vara instängd och där väggarna bara kryper in på kroppen, den är inte rolig!

Känslan kommer och den blir allt värre och värre.
Där man känner sig instängd och jag kommer ingen vart.
Vart jag än vänder mitt ansikte så finns en vägg där och den blockerar min väg ut.

Jag kommer inte ut, det spelar ingen roll hur mycket jag än står och sliter i dörrhandtaget,
Väggen och dörren går inte att flytta eller öppna.
Jag känner paniken komma och jag vill ut.
Jag vill ut och fylla mina lungor med frisk luft, kunna ta ett djupt andetag och känslan av att känna mig levande.

Ångesten står och väntar på mig vid dörren och väggen.
Jag måste få en chans att komma ut.
Jag försöker att ta ett djupt andetag och andas lugnt, men känslan över att inte få tillräckligt med luft i mina lungor blir värre och paniken kommer smygande.

Backar ett steg och försöker på nytt öppna dörren.
Men den är stängd!

När sanningen går upp och korten ligger på bordet.
Dessa gånger önskar jag att jag kunde bara skrika ut all den ångest..vånda som skär i själen.

Det är ett hål i magen i hela kroppen, ett hål som blir svårt att laga och fylla.
Trodde detta skulle vara enkelt..men hade jag vetat konsekvensen av mitt svärd som sagt hade jag nog valt att vara tyst.
Frågan är vem som blev mest skadad av svärdet?
Jag ser den smärta som mitt svärd har orsakat.

Både på mig själv och alla andra.
Jag kan läka andras sår och vårda så att det blir helt igen, men vem ska laga mitt?
Vem ska komma och sätta plåster..blåsa bort den smärta som jag trots allt själv orsakat?
Jag behöver också någon som finns där och klappar...lägger en hand på min,...smeker min kind och lovar att smärtan går över.'
Men att det måste få ta den tiden det tar att laga.

Det gör ont!
Jag önskar att jag var liten igen.
De gånger mamma kom med varm choklad och en varm famn att smyga in i och en villkorslös kärlek.
Där det är okej trots allt att göra fel, men veta att man trots alla dessa fel är älskad ändå för den man är.
Totalt villkorslöst.

Trodde ärligt i min dumma enfald att det skulle vara lättare än vad det var att ta tag i dessa darkar och demoner!

Trots en ordentlig rustning och ett svärd som glimmar av guld i reflektionen av solen.
Jag glömde ju sätta rustning på det enda som håller mig uppe.
Den biten fick sig en rejäl törn och är rejält skadat.

Det blöder och smärtar, speciellt när jag ser att andra blir sårade av mitt svärd.
Tyvärr så var detta så illa tvungen att göra, detta hade alla fall kommit fram för eller senare alla fall.
Hade ju önskat att det hade kommit senare.
Men nu har "drakdödaren" varit framme och det är dax att ta hand om de konsekvenser som mitt svärd som glimmar i guld har orsakt.