skatansurtant

När sanningen går upp och korten ligger på bordet.
Dessa gånger önskar jag att jag kunde bara skrika ut all den ångest..vånda som skär i själen.

Det är ett hål i magen i hela kroppen, ett hål som blir svårt att laga och fylla.
Trodde detta skulle vara enkelt..men hade jag vetat konsekvensen av mitt svärd som sagt hade jag nog valt att vara tyst.
Frågan är vem som blev mest skadad av svärdet?
Jag ser den smärta som mitt svärd har orsakat.

Både på mig själv och alla andra.
Jag kan läka andras sår och vårda så att det blir helt igen, men vem ska laga mitt?
Vem ska komma och sätta plåster..blåsa bort den smärta som jag trots allt själv orsakat?
Jag behöver också någon som finns där och klappar...lägger en hand på min,...smeker min kind och lovar att smärtan går över.'
Men att det måste få ta den tiden det tar att laga.

Det gör ont!
Jag önskar att jag var liten igen.
De gånger mamma kom med varm choklad och en varm famn att smyga in i och en villkorslös kärlek.
Där det är okej trots allt att göra fel, men veta att man trots alla dessa fel är älskad ändå för den man är.
Totalt villkorslöst.