skatansurtant

Vänta lite nu!

Vet inte i vilken ände jag ska börja för att få rätsida på mina tankar som bara fladdrar och far just nu.
Ena stunden så känns allt jätte bra och jag är kanon nöjd med beslutet.
Jag kan se en ljusning i det mörka.
Men så kommer den där ångesten och griper tag i mig och vägrar att släppa taget om min hals och hand.
Ångesten har visst bestämt sig för att hänga sig kvar en stund till kring min hals och hålla handen.

Jag vill inte vara stark..jag vill ha en möjlighet att vara svag..visa mig svag..visa att även jag kan ha känslor.
Jag är ingen isdrottning.
Jag är en person med lika stor rätt att känna och älska någon precis som du!

Men hur kommer det sig då att jag blir så rädd när känslan kommer?
Jag drar mig undan så att ingen ska se mina tårar eller min sårade gestalt alls.
Trycker undan allt som jag känner...rädslan är att allt för stor att bli sårad.
Jag hatar känslan av att vara stark och inte kunna gråta.

Fick höra häromdagen att jag är för glad.
Jag är för glad för att vara nyseparerad...men frågan jag ställer mig är.
Vad är det som blir bättre att jag gråter?
Är det någon som verkligen har frågat hur jag verkligen mår?
Är det någon som har skrapat lite på ytan för att det ska kunna finnas en möjlighet till visa vad jag egentligen tycker...tänker och framför allt känner?

På den frågan blir det svaret helt enkelt.
NEJ