skatansurtant

Sitter med pennan i handen och avvaktar.
Jag sätter pennan till pappret och är på väg att skriva min namnteckning, tvekar och lägger pennan åt sidan.
Jag sitter och tittar på mitt hyreskontrakt som inväntar min signatur.

Jag antar att de snart kommer att ringa och fråga vart hyreskontraktet är någonstans.
Frågan jag ställer mig gång på gång är.
Vad är det som är så jobbigt med att skriva under, vad väntar jag på?
Hoppas jag egentligen på att ex sambon ska komma och säga att vi löser detta, det kommer att ordna sig.
Att det är mig han vill ha sitt liv?!

Jag vet ju att egentligen kommer det inte att hända alls.
Det är bestämt och ett oundvikligt faktum att det är slut mellan oss.
Förlovningsringen som jag burit under 5 år är borta, den åkte av för ca 1 vecka sedan.
Det är en saknad och en grym tomhet där ringen har setat.
Jag går och pillar och fingrar på fingret, tittar flera gånger för att verkligen få in det i mitt huvud att den är borta.

Han liksom jag är på väg att skapa sig en tillvaro där den andra partnern inte är inräknad i den framtid som trots allt både han och jag planerar.
Känns otroligt konstigt när han sitter och tittar på olika sidor via nätet och tittar i kalendern för att få det bekräftat om han kan åka eller inte.
Likaså gör jag, men det svider när han gör så.
Det svider när han tittar på mobilen 40 gånger extra och ler över ett sms som han fått.
Det river och sliter, även om jag gör precis likadant.

Det river och sliter när jag kommer hem och jag inser att han faktiskt har gjort ett försök till att "snoffsa" till sig.
Även jag gör samma sak där, hur kommer det sig att vi inte gjorde detta när vi var ett par?
Hur kommer det sig att allting kommer nu?
Är det för att man trots allt är på väg ut i den öppna marknaden eller är det försök till att göra den andra parten svartsjuk/avensjuk?