skatansurtant

att ta ett farväl av denna blogg.

Nu är det time att avsluta denna blogg och skapa en ny.
Det är nu mitt nya liv börjar och det gamla är det dax att göra ett avslut på.
Det är med en liten tår i ögat som jag lämnar den gamla bloggen.
Men jag känner att det den tillhör mitt gamla liv.

Ska jag ge denna början en rättvis början så är det dax att vända blad i mitt liv.
Jag ser med öppna ögon och det är både skrämmande och otroligt spännande att kasta sig ut i det nya.

Men helt klart så skriver jag den nya adressen till den nya bloggen.

http://tvaarmindreanfem.blogg.se/

vad fan jag tänker med?

Och hur jag tänker alls!
Jag säger upp mig från en tjänst för att påbörja precis en annan tjänst...nu väntar ytterligare en tjänst..
Den tjänsten är dock en fast anställning vilket jag inte har i dag.
Men frågan är vad jag tänker med alls.
Huvudet verkar det då rakt inte vara...(suck)

Allt flyter på annars...mycket på det nya jobbet med alla dessa intryck.
Men fattar inte vart tiden har tatt vägen?
Har snart jobbat den första veckan...och hör att häpna jag trivs även här.
Enda nackdelen blir nog detta med pendlandet...
Men det ska jag nog klara av de också.
Just nu känner jag att jag behöver mängder av kaffe...ge mig ..ge mig..

med förhållanden överhuvudtaget!

Sitter i dag med den man som jag vart förälskad i så många år.
Känslan har kommit och gått men den har funnits där hela tiden.
Varje gång vi har setts så har känslan bubblat upp till ytan igen och allt jag ville var att han skulle se mig.
Sedan när vi inte setts på en stund så har känslan gått in i något slags vilorum och stannat där.

Nu när jag sitter här och är lycklig så kommer den där rädslan.
Mycket är för att jag prata med barnen här om dagen.
Där de föklara för att han skulle göra allt för mig.

Jag vet inte riktigt fall jag vill ha det så...
Jag vill inte bli satt på någon pidestal.
Jag är jag...ingen annan.
Här kommer paniken åter igen.
Sedan blir det ju inte bättre för att det är prat om att vi ska flytta i hop.
Hur det kommer sig att jag blir så himla rädd har jag ingen aning om.
Kanske för att jag är rädd för risken att det ska bli samma sak åter igen som de andra förhålladen som jag haft?

nästan alltid så?

Att man sparar saker från sitt tidigare liv och förhållanden?
Men det mest häpnandsväckande är väl ändå att man sparar gamla mail/brev.
Sedan utsätter man sig själv för det smärtsamma att man läser dessa mail/brev gång på gång
Varför utsätter man sig för den självdestruktiva smärta som det trots allt är?

Likaså detta med att ens bemöda sig med att sova i samma säng när man tagit det beslutet om att gå skilda vägar?
För att det är en smärta att ligga där och se den andra människan som man en gång älskat.
När man vill så gärna sträcka ut handen och känna den närhet och värme som en gång fanns där.
Men det enda man känner är en rädsla över att den andra människan ska komma över på min halva av sängen..det som för tillfället är min borg.
Den plats där jag kan känna mig säker.

Hur kommer det sig att man som människa utsätter sig för detta självdestruktiva beteende som trots allt är?

det är faktiskt min kropp och ingen annans!

I helgen så bjöd jag över min väninna...har vart väninnor i ca 10 år..(plus lite till)
Hon kan mig utan och innan och jag kan likaså om henne.
Mycket trevligt hade vi..satt och prata med lite rosévin på min balkong för att ta igen lite.
Det har blivit så att åren går och man ses allt för sällan.
Hon har ditt liv och jag har mitt liv.

Dock så bestämdes det att vi skulle ut och dansa...uppleva lite minnen.
Ut kom vi och tok dansar i ca 2 timmar.
Tills jag får ett spunkryck.

Jag har under kvällen sagt nej till en pojkslyngel.
Han fortsätter att dansa med..visst det kan han väl få göra.
Men när han går steget för långt och börjar ta på min kropp...på de ställen som jag knappt tillåter min särbo att göra.
Ja ursäkta..då har man gått steget för åt helvete för långt.

Jag reagerar snabbt som vessla och går tillbaka till tonårs tiden.
Upp med garden och på med kicker stilen (här ska det spöas)
Får tag i killen och trycker upp min arm mot hans hals.
Skriker till honom att han fasiken ingen rätt att röra min kropp.

Dagen efter läser jag i tidningen att det är en pojkslyngel som vaktena tagit hand om för sexuellt ofredande.
Mmmm härlig kille...och det är ju detta som gör att man verkligen längtar tills nästa gång man ska ut..INTE

regnar och regnar.

När regnet endast bara öser ner vad hittar man på då?
Jo man tar en power walk på morrn och fördriver tiden på så vis.
Ska inte klaga för att jag hade ett mycket trevligt sällskap (tack).

Detta uppskattade jag mycket.

Idag så står det på schemat träning med instruktör.
Kan bli spännande och se vad som erbjuds då jag inte tränat sedan April.
Och jag kan lova att det märks på alla de sätt och vis som går att hitta.
Men denna gång så ska jag göra helt annorlunda med träningen.
Satsa på styrka två gånger i veckan och resten kondition.
Sista jag träna så la jag fokus mer på styrka..förvisso bra med muskler..
Men konditionen behövs den också (allt för möe egentligen)

I dag är en sådan där dag då det inte känns så himla bra.
Längtar tillbaka till havet (ta mig dit snälla någon)
Så att jag får kasta mina stenar åter igen och kasta bort det dåliga ur mitt liv.

verkligen gick snett någonstans?

Sitter här och funderar..undrar vart det gick snett någonstans överhuvudtaget!
Gick det snett innan jag träffa tösens pappa?
Eller gick det snett när vi levde tillsammans?
I vilket fall som helst så gick det snett och min självbild av mig själv är kraschad och förstörd.

Vi bodde en stund nere i Mariestad så att det var väl där allting gick fel.
Saknaden av mina vänner och familj bidrog nog till det mesta skulle jag tro.
Det jag pratar om är en skev bild av mig själv.
När jag vägde som minst var jag nere på 45 kilo..(mycket att hålla i när stormen blåser)
Tyvärr ska jag säga att jag inte såg detta själv.
Jag titta mig själv i speglen och allt jag såg var en tjej som vägde runt 80 kilo.

Här började jag även vänta min tös.
Vilket gjorde det ännu mer jobbigare.
Jag var tvungen att äta...(jag som levt på kaffe och cigg)
Maten blev en fiende.
Men jag lyckades komma i från detta (tack vare att jag var gravid)

Dock så använder jag än i dag maten som ett straff eller belöning.
Det är helt klart att kroppen ställer in sig på svält när jag inte äter de dagar jag mår mindre bra.
När kroppen sedan får i sig mat blir det helt fel.
Ska väl poängtera här att jag aldrig stoppat fingrarna i halsen.
Jag kämpar även i dag med att inse att maten inte är en fiende.

'

tassandes och smygandes hör jag någonstans i bakgrunden där jag ligger i sängen.

Men det är inget negativt..försöker endast utröna om det är i drömmen eller i verkligheten jag hör detta tassande av fötter.
För att den som tassar kan inte vara en verklighet.
Kisar med ena ögat lite lätt och det jag ser är som en dröm
Måste blunda igen och försöka komma ur denna sömnkoma som jag befinner mig i.

Jag vaknar till ordentligt med att jag får en puss på pannan.
Och det jag ser är verkligen en fröjd för båda öga och själ.
Borde inte känslan som kommer i kroppen gett sig efter så pass många år?
I stället så blir den bara djupare och bredare.

Den bästa kommentaren är nog alla fall på morgonen...där jag försöker vakna till.
"Det finns kaffe i termosen åt dig älskling"
Det är för min del kärlek på högsta nivå.