skatansurtant

med förhållanden överhuvudtaget!

Sitter i dag med den man som jag vart förälskad i så många år.
Känslan har kommit och gått men den har funnits där hela tiden.
Varje gång vi har setts så har känslan bubblat upp till ytan igen och allt jag ville var att han skulle se mig.
Sedan när vi inte setts på en stund så har känslan gått in i något slags vilorum och stannat där.

Nu när jag sitter här och är lycklig så kommer den där rädslan.
Mycket är för att jag prata med barnen här om dagen.
Där de föklara för att han skulle göra allt för mig.

Jag vet inte riktigt fall jag vill ha det så...
Jag vill inte bli satt på någon pidestal.
Jag är jag...ingen annan.
Här kommer paniken åter igen.
Sedan blir det ju inte bättre för att det är prat om att vi ska flytta i hop.
Hur det kommer sig att jag blir så himla rädd har jag ingen aning om.
Kanske för att jag är rädd för risken att det ska bli samma sak åter igen som de andra förhålladen som jag haft?