skatansurtant

verkligen ett hål i himlen....

Vakna i morse tidigt som skamen...(som vanligt förövrigt)
Sover inte bra i lägenheten och anar att detta kan bero på att det är värsta motortrafiken direkt utanför mitt sovrumsfönster..
Funderar starkt på att sätta upp en skylt där det ska stå med stora och feta bokstäver

"ALL TRAFIK UNDANBEDES PGA SOVANDES HYRESGÄSTER"

Jag menar det kan ju inte bara vara jag som har svårt att sova pga över allt detta oväsen?
Visst sägs det att morgonstund har guld i mun...
Det stämmer säkert också...men ta mig katten inte klockan 4 varje morgon.
Det är en jäkla motorcykel som hela tiden ska gasa på som satan på denna raksträcka som är utanför mitt sovrumsfönster.

Tittar ut och regnet det fullkomligt öser ner från en himmel som är så där tung och grå.
Det behövs med all rätt efter den torka som rådit över detta avlånga land.
Men med det säger jag inte att det är så himla roligt.
Vill ha sol och varmt...eller förlåt..varmt är det redan men solen kan gått få lysa lite till.

Tänkte i dag visa mig från min storsinta sida och bjuda min tilltänkta på fika.
Så glad i hågen tog vi bilen ner...eller rättare sagt han körde och jag satt bredvid och led.
Hatar att åka bil oavsett längd eller fart för den delen.
Väljer hellre att gå.
Men när regnet står som spikar i baken så inser även jag min begränsning och åker mer än gärna bilen.
Ja ja!
Vi tog en fika.
Jag har vart bort lattén och har i stället börjat dricka cappuccino..då jag insett att lattén är på tok förstor.
Sitter där och verkligen ser fram e mot min cappuccino.
In kommer baristan med den största cappuccinon jag sett.
Det är ingen sådan utan en jäkla latté jag fått i stället...(ledsen i ögat blir man)

och egentligen ingenting.

Så ser livet ut just nu.
Det är möe som händer men egentligen ingenting.
Skönt men risken är att det kommer snart till en sådan där underbar känsla av en ren och skär rastlöshet.
Träningen är i gång (kunde vart bättre) men jag hoppas att det kommer.
Kortet är ju fixat så att det vore ju skamligt om den inte kom i gång.
Dock så ska jag väl inte klaga då det i stort sett är dagliga promenader numer...men det kunde vart bättre.

Lönen som jag har haft ont i magen över är nu fixad och klar!
Dock så kommer den in en dag försent...men jag ska inte klaga!

Funderar på att införskaffa en ny säng till lilla mig.
Den jag har är ärvd och den är så slut så att det inte finns.
Kanske nattsömnen också skulle bli lite bättre om det kom in en ny säng till lilla mig.

än störst just nu!

Borde man inte kunna se om pengar är på väg in redan idag?
Lönen ska vara utbetald i morgon och det är inte registrerat på kontot alls..(men då).
Behöver dessa pengar just nu..mer än någonsin!
Ont i magen och bara så där äckel nervös på att pengarna inte ska komma in..

Tog alla fall en springtur nu på morrn för att samla tankarna.
Upptäckte åter igen hur skönt det var att springa.
Låta kroppen arbeta och se hur mycket den orkar innan man bara säckar i hop av ren trötthet.
Styrketräna en gång i veckan och resten kondition.
Önskan bara hade vart att det fanns bättre väg att springa på.
Inte det optimala att springa på asfalt för leder och knän.

Den vägen hade vart det optimala....grus och vacker natur.
Vackert!

VÄRST!

Detta med att sitta och vänta in en lön som man är fruktansvärt osäker på vad det blir..det är mindre roligt!
Ont i magen och tankarna går hela tiden åt det pesimisstiska hållet tyvärr.
Farhågor som byggs upp och jag sitter och räknar och vänder på de kronor som finns för att tösen och jag ska kunna överleva även denna månad.

Visst vet jag att hjälp finns att få om jag bara ber om den hjälpen.
Men det är så svårt och framförallt jäkligt jobbigt!

Veckan som har vart har varit överförväntan!
Lugn skön och bara så där semesteraktig som det ska vara när man har semester!
Dock så har jag saknat tösen/barnen.
Det är en oerhörd rastlöshet som kickar in när hon inte är hemma.

Har hunnit vart i stockholm för att lämna in min telefon.
Skaffat upp ett träningskort..(inga dåliga undanflykter längre)
Har hunnit med en fika på Tidöslott...otroligt vackra miljöer även där.

hitta när man rensar ut bland bilder och musik.

Tog tag i mobilen i dag (som ska in förövrigt på lagning)
Och konstaterar att man kan hitta möe roligt som man glömt bort att man har..:S
En del bra saker en del mindre bra saker.
Men lika roligt är det att rensa...det kan bli så knasigt och minnen ploppar upp likt flugsvampar (ilskna röda läskiga saker)
Hitta bild på tösen när jag skulle lämna henne hos pappan i vintras..då det var fullkomlig kaos och vi inte fick knappt plats på tåget.


Det kanske är detta man kallar första klass?
Hon sitter där man ska ställa sina väskor. (Knas fia)
Även mot alla odds så lyckades hon med konststycket att somna där också..:D

HA!

En sak lärde jag mig i går alla fall!
Och det är att inte underskatta barns kompetens (åter igen)
När det gäller dagens teknik så är vi gamlingar allt för gamla...
Här har jag trott att det är otroligt svårt att hitta vart jag skriver någonstans.

Så går min pojkväns (löjligt det låter) dotter och gör ett par knapptryckningar över datan och vips så har hon hittat min blogg.
Gissa om jag blev förvånad och chockad...jag inser ju snabbt att jag är urgammal och totalt inkompentent på dessa bitar.
Samma gäller den biten med att pojkvännen skulle fixa den andra datan till min tös.
Full kontroll tror jag att jag har när jag ger mitt lösen för att komma åt dessa bitar.
Jo pytt...hur dum får man egentligen bli?
Borde väl veta detta i det stora hela.
Så det kanske är dax att kliva ur min rosaskimmrande såpbubbla och se världen för vad den verkligen är.

Fredag och kanske..men bara kanske jag lyckas med att få må bra i dag.

Denna vecka har verkligen vart den värsta veckan i mitt liv (tror jag)
Jag har vart i träsket och vänt.
Mycket tankar och funderingar.
Har funderat allt för möe egentligen...där jag har vänt och vridit på saker och ting för att det ska bli så bra som möjligt.
Förvisso mindre bra då jag har lyckats med konststycket att nästan skrämma bort den som betyder oerhört mycket för mig.
Men det är typiskt jag i ett litet nötskal.

Jag skrämmer bort och hoppas på att personen ska försvinna...då kan ju jag säga att det var jag som blev lämnad.
Ser ju mönstret...så gör jag alltid.

Nej jag mår fortfarande inte bra.
Det är mycket funderingar kvar för att jag ska må bra.
Det som är viktigast i detta fallet är nog att jag ska inse för mig själv att det är okej att bli älskad.
Jag behöver inte kämpa med näbbar och klor för att komma loss så fort det blir lite allvarligt.

Under semestern så åkte vi till havet en dag.
Den dagen var den bästa..där fick jag chansen att må bra.
Jag mådde som en prinsessa.
Där fick jag gå längs stranden och plocka mina stenar...titta ut över havet och slänga lite sten i havet (som förövrigt symboliserade det dåliga i mitt liv)

I bland så undrar jag hur fasiken jag får både till allt och orkar med allt?!

Sitter och tänker tillbaka hur det har sett ut de senaste 3 åren i mitt liv.
Dels inledde jag en relation med en man som satte sin dotter i det första rummet (självklart förvisso)..men inte så till den milda grad att det var jag och prinsessan som fick de småsmulor som blev kvar.
Det är så här i efterhand som jag verkligen kan se utifrån hur det låg till egentligen.
Tänk er två läger..ett med exsambon och hans dotter och ett annat med mig och min dotter.

Helt klart så fanns det även bra stunder och för dessa stunder älskar jag honom.
Det var aldrig några problem vad gällande ekonomin eller något annat.
Var det så att jag behövde pengar eller något annat behövde jag bara fråga.
Det enda som han var otroligt dålig på att ge (det jag egentligen kanske behövde mest var kärlek)

Här någonstans gick det total snett mellan oss.
Minns den dagen än idag.
Var på väg till skolan med barnen när det där telefonsamtalet kom
Där jag får reda på att dotters pappa sitter häktad.
Här rasade hela min tillvaro och värld samman totalt.
Tyvärr så valde jag den enklaste utvägen just då och slöt mig inom mig själv.
Sambon talade även om att detta får jag lösa själv.
Jag stod alltså ensam med dotters pappas häktning, hennes farmor och farfar och den övriga släkten.
I 4 månader kämpade jag med alla medel för att hålla både mig och min dotter flytande och för att få en så dräglig livssituation som möjligt.
Dropslaget kommer på exsambons fest (som han har tillsammans med släkt och vänner)
Här dricker jag allt för mycket alkhol och gör en mindre snygg inflygning och kraschlandar.
Den kvällen är borta ur mitt minne (frågan är fall jag verkligen vill minnas den egentligen)

Efter den kvällen så går bara allt fel.
Det tar ett år innan orden som ingen av oss vill yppa.
Vi båda vill separera men gör ett nytt försök (dock med vissa påtryckningar från annat håll)
Men det är väl helt självklart att det inte kommer att fungera då ingen av oss egentligen vill.
Under denna period går även dotters farmor bort.
Även denna gång väljer jag att sluta inom mig själv och bära allt ensam.
Allt blir bara fel och hur vi än försöker att lappa det sår som finns så går det inte.

Februari i år så tar vi det beslutet om att gå skilda vägar.
Dotter och jag kommer att bo kvar tills barnen har slutat skolan.
Vi pratar egentligen endast om 5 månader
Men är det någon som har setat så i 5 månader vet vad jag pratar om.
Det är ett rent helvete och inget jag önskar ens min värsta fiende.
Här hade jag även kvar en termin i skolan (hur jag fixa det vet jag inte)

Jag hade även under denna period ett otroligt stöd från en kompis.
Han fanns hela tiden där för att stötta och peppa och såg till att jag kom ur detta med både vettet och hedern i behåll.
I dag så sitter vi och är ett par.
Där jag vet att jag måste släppa in honom för att detta ska fungera.
Men det är svårt och jag blir rädd.
Rädd när jag ser i stort sett samma beteende mönster till hans döttrar som exsambon hade till sin dotter.
En sak lärde jag mig under dessa 6 år som jag trots allt levde med exsambon och det är att jag inte vill leva på dessa kaksmulor som kastas ut för att jag ska bli nöjd.
För att tanken kring detta är ju att det ska bli ett riktigt förhållande.
Där vi lever i hop som en "riktig familj"

Tänk att

Nu är det gjort!
Det som jag har haft en otrolig ångest över och våndats över hur jag ska lägga fram det på bästa sätt.
I går kväll gjorde jag det och nu känns det otroligt bra!

Jag sa nämligen upp mig från jobbet iom att jag har fått en annan tjänst som är på heltid.
Detta känns otroligt bra och jag kan sakta med säkert börja andas ut.
Det är med otrolig sorg som jag kommer att lämna detta skepp.
Men vad ska jag göra?
Det fungerar inte att jobba 20 timmar i veckan och räkna med att det ska finnas pengar kvar till annat.

Det är nu ett nytt kapitel i mitt liv tar sin början.
Skolan är klar och lärarexamensbeviset är beställt och klart.
Den väntar jag fortfarande in.
Undrar just hur lång tid det kan ta innan jag har den i min brevlåda...

Har bara lite kvar i mitt liv att ordna upp sen är jag nog nöjd med mitt liv (tror jag)
Men det är dax att plocka fram den stora listan och börja pricka av sakta men säkert.

Min sten format som ett hjärta som jag lyckdes med att hitta vid havet.

Är väl egentligen ganska så nyss hemkommen från en veckas semester.

Förra veckan blev jag och prinsessan med bjuden för att åka på semester (vilket vi annars inte kunnat göra)
Mycket trevligt har det vart och otroligt vackra miljöer har jag hunnit sett.
Har vart i det vackra Småland och det vackra Skåne.
Inser nog inte hur vackert Sverige är trots allt.

Var även vid Stenshuvud...barnen badade i havet..men badkrukan Sara bestämde sig för att det var otroligt kallt.
Kunde lika bra ha badat vid sydpolen liksom (isbjörnsrisk)
Men stenar lyckades jag plocka med hem.
Hade jag haft en påse så hade jag plockat hela den full kan jag meddela.
Otroligt vackra stenar som slipats och formats av vattnetskrafter..(makalöst)

Prinsessan har även fått den möjligheten att sova på hotell (stort).
Nackdelen var väl när vi skulle precis hoppa i säng så går brandlarmet.
Barnen sov i ett rum...min tilltänkta och jag i ett annat.
Tror ärligt att jag aldrig har sprungit så jäkla fort i hela mitt liv ner för en trappa någon gång.
Hur jag kom ner vet jag inte ens en gång.
Allt jag hade i mitt huvud var att jag måste rädda barnen.
Min stackars tilltänkta fick springa runt och leta efter mig...(visste ju inte att jag redan hämtat upp barnen)

Summan av denna semester är att den har vart otroligt trevlig och jag är glad att jag fick den möjligheten att följa med.
Nackdelen är att tankarna snurrar och jag vet ärligt inte hur jag ska göra.
Mycket tankar och jag vill ha möjligheten att bara fly undan.

YES!

Ordnigen är återställd och prinsessan är hemma.
Var även förbi i går när innan vi gick hem och hämta upp hennes kompis.

Det hade bara vart bra nu när hon var borta, fick dock en förfrågan om att det är svårt att se om hon verkligen har kul.
Och där vet jag att det är ett bekymmer.
Det är svårt att veta om hon har kul eller inte "pokerface" (lik mamma)

Prinsessan hade även träffat på min ex sambo...(smärta)
Han hade tydligen nästan börjat gråta när han såg henne.
Tyvärr så upptäcker man inte att kon verkligen är borta förrän båset är tomt och då är det verkligen tomt.

Fick även avge ett löfte om att ex sambos dotter skulle få komma och hälsa på.
Fasiken led verkligen med henne.
Här ser man trots allt vad jag har betytt för henne.
Den smärtan i dessa ögon (AJ).

I dag äntligen!

I dag ska jag hämta upp min prinsessa.
Hon har vart borta från i Måndags..:(
Och i dag ska jag äntligen hämta upp henne i Stockholm.
Gissa om jag har saknat henne.
Visst kan hon vara otroligt jobbig i bland nu när alla hormoner är på tipp topp.
Men det är min prinsessa och jag saknar hennes attityd.

Det är allt för många dagar som går utan att jag får se henne.
Jag vet att hon har det bra men saknanden är otroligt svår måste jag säga.
Det känns som om jag inte är hel utan min prinsessa.

Men detta behövde hon kan jag säga.
Att få ett ordentligt hej då från ex sambos dotter.
Det blev bara ett flyktigt hej då och allting blev jobbigt och svårt.
Jag tror att nu är barnen redo att säga hej då.
Vilket smärtar även i mig.
För att det är även dax för mig att ta ett hej då till det gammla livet och säga hej till det nya.
Visst kommer saknaden över mig och det blir tungt som skamen.
Men samtidigt så måste jag överväga hela tiden vad som är jobbigast?
Att leva ensam i ensamheten eller ensam i tvåsamheten?
Både är lika jobbiga men på olika sätt.