skatansurtant

I bland så undrar jag hur fasiken jag får både till allt och orkar med allt?!

Sitter och tänker tillbaka hur det har sett ut de senaste 3 åren i mitt liv.
Dels inledde jag en relation med en man som satte sin dotter i det första rummet (självklart förvisso)..men inte så till den milda grad att det var jag och prinsessan som fick de småsmulor som blev kvar.
Det är så här i efterhand som jag verkligen kan se utifrån hur det låg till egentligen.
Tänk er två läger..ett med exsambon och hans dotter och ett annat med mig och min dotter.

Helt klart så fanns det även bra stunder och för dessa stunder älskar jag honom.
Det var aldrig några problem vad gällande ekonomin eller något annat.
Var det så att jag behövde pengar eller något annat behövde jag bara fråga.
Det enda som han var otroligt dålig på att ge (det jag egentligen kanske behövde mest var kärlek)

Här någonstans gick det total snett mellan oss.
Minns den dagen än idag.
Var på väg till skolan med barnen när det där telefonsamtalet kom
Där jag får reda på att dotters pappa sitter häktad.
Här rasade hela min tillvaro och värld samman totalt.
Tyvärr så valde jag den enklaste utvägen just då och slöt mig inom mig själv.
Sambon talade även om att detta får jag lösa själv.
Jag stod alltså ensam med dotters pappas häktning, hennes farmor och farfar och den övriga släkten.
I 4 månader kämpade jag med alla medel för att hålla både mig och min dotter flytande och för att få en så dräglig livssituation som möjligt.
Dropslaget kommer på exsambons fest (som han har tillsammans med släkt och vänner)
Här dricker jag allt för mycket alkhol och gör en mindre snygg inflygning och kraschlandar.
Den kvällen är borta ur mitt minne (frågan är fall jag verkligen vill minnas den egentligen)

Efter den kvällen så går bara allt fel.
Det tar ett år innan orden som ingen av oss vill yppa.
Vi båda vill separera men gör ett nytt försök (dock med vissa påtryckningar från annat håll)
Men det är väl helt självklart att det inte kommer att fungera då ingen av oss egentligen vill.
Under denna period går även dotters farmor bort.
Även denna gång väljer jag att sluta inom mig själv och bära allt ensam.
Allt blir bara fel och hur vi än försöker att lappa det sår som finns så går det inte.

Februari i år så tar vi det beslutet om att gå skilda vägar.
Dotter och jag kommer att bo kvar tills barnen har slutat skolan.
Vi pratar egentligen endast om 5 månader
Men är det någon som har setat så i 5 månader vet vad jag pratar om.
Det är ett rent helvete och inget jag önskar ens min värsta fiende.
Här hade jag även kvar en termin i skolan (hur jag fixa det vet jag inte)

Jag hade även under denna period ett otroligt stöd från en kompis.
Han fanns hela tiden där för att stötta och peppa och såg till att jag kom ur detta med både vettet och hedern i behåll.
I dag så sitter vi och är ett par.
Där jag vet att jag måste släppa in honom för att detta ska fungera.
Men det är svårt och jag blir rädd.
Rädd när jag ser i stort sett samma beteende mönster till hans döttrar som exsambon hade till sin dotter.
En sak lärde jag mig under dessa 6 år som jag trots allt levde med exsambon och det är att jag inte vill leva på dessa kaksmulor som kastas ut för att jag ska bli nöjd.
För att tanken kring detta är ju att det ska bli ett riktigt förhållande.
Där vi lever i hop som en "riktig familj"